Natten bar ett löfte om evighet, och i fullmånens bleka sken tycktes allt levande rymmas i ett enda andetag. Det fanns en tid då jag trodde, med en ungdomlig och absolut visshet, att jag alltid ville dröja kvar där, i den absoluta ... kärleken.

Ja, jag längtade efter att ständigt tända dessa intensiva månbränder tillsammans med dig, att låta våra säregna möten genomborra mörkret och fylla hela världsalltet med en kärlek som inte kände några gränser. Det var en tidlös rymd där nuet var det enda existerande, och där universum då tycktes skapat enbart för oss.

Genom det tysta rummet avtecknade sig din vackra kontur mot fönstret, en skör silhuett skuren ur nattens dunkel. Jag mindes hur jag låg där, buren av en ordlös och nästan fånig lycka som fick läpparna att le i ensamheten.

Sakta, med en trevande rörelse fylld av vördnad, sträckte jag ut min hand genom mörkret. Fingertopparna och handen svävade bara någon millimeter från din nakna hud, så nära att värmen från dig blev till en egen påtaglig närvaro, medan hjärtat bultade i bröstet av en ren och skär... åtrå.

Snart fylldes hela rummet åter av dina tunga, regelbundna andetag, och i den vilan fanns det en sällsam skönhet. Du sov med en så självklar trygghet, som om världen utanför inte existerade. Du var sannerligen mitt eget hjärtas inre hjärta, den bärande mittpunkten i min annars banala tillvaro.

Så under varje av dessa kvällar, som skulle bli alldeles för få - böjde jag mig försiktigt fram, lät min andedräkt nudda din kind och viskade, fylld av en outgrundlig ömhet, de ord som blivit vår rituella sanning: ”Månen brinner i kväll, min vän ... och jag älskar dig.”

Copyright © AndLou