Vid spisen dör de sista glöden, som hjärtan utan nåd, och natten ligger tung som skuld i varje människas vråd. Regnet slår som batonger mot ett folk som tappat röst, och varje droppe viskar: du är ensam med din tröst.

 Jag minns ett slott i bergen där min barndom ännu fanns, innan makten kom med järnhand och slog sönder varje chans. Vi kastades som främlingar från rum där vi var född, och historien skrev om sanningen med bläck av hat och död.

Ett sekel utan moder, utan rätt och utan lag, och Gud stod tyst i skuggan när de mäktiga tog allt de tag. De kallar sig för herrar över kroppar, land och blod, men deras riken byggs av rädsla, deras framtid saknar mod.

 Här spärras unga själar in för brott de aldrig valt, medan rikas barn i öknens glans får framtiden gestalt. Och landet som vi älskar styrs av händer utan skam, de skriver våra öden som om folket saknar namn.

 Ukrainas brända jord har visat vad ett land kan bli, en insats i ett spel där ingen längre är fri. Men vid min spis står gnistor kvar, trots allt som världen gör, de glöder som en sista bön att rättvisan består.