Jag åker förbi min gamla lägenhet några gånger varje vecka. Golven likt tusentals små kvistar som bröts när du vilade din tyngd på parketten. Fläckarna på väggen, hålen i linoleummattan, lukten av gammalt murket trä, det lilla klaustrofobiska badrummet. Att sitta på balkongen med alla mina böcker och träsmaken som spred sig upp i ländryggen, det var viktigt att sitta ute och kolla på syrenerna som låg i trädgården på andra sidan gatan.

När jag tänker tillbaka på åren där borta så visar sig ärren ganska tydligt. När jag flyttade dit var jag inte så stark som jag trodde, två år av våld kan lura dig på det sättet, allt som är fult blir vackert och allt som är vackert blir skrämmande. Det blev till slut sex år av våld och när jag tänker på snabba, tunga steg över det där parkettgolvet, på en svart blick, hur spända dina axlar kan bli när du måste vara på din vakt, då visar sig ärren ganska tydligt.

De spruckna listerna, när rösten inte bär längre och du har lämnat ut dig själv, fullständigt, så många gånger du tröstat och byggt upp, när du ville gråta så blev det tidsbegränsat, du fick inte bli en börda, det förstår du väl? När du inte vågade säga nej, en man säger inte nej, när hon säger att en man bjuder på middag, du säger nej och hon säger att en man säger ja.
När jag mådde som sämst det var då hon såg sitt läge att hugga, djupt och träffsäkert, det var då hon, själviskt som ett barn törstande efter uppmärksamhet, ville påtala vilken usel förälder jag skulle bli, jag var hopplös och bortom räddning.

Jag åker förbi min gamla lägenhet och dörren är stängd. Men jag vet att golvet fortfarande knarrar där inne och väggarna vittnar om livet som levdes där inne, om en man som sa nej, en man som alltid fick säga nej men som inte alltid vågade.