Jag försöker minnas oss,
leta efter allt det fina vi hade.
Men varje gång jag blundar
är det de små sprickorna som kommer först,
de där detaljerna som gör ont än idag.

Och ändå kan jag inte glömma dig.

Du är en del av mig
som tiden aldrig lyckades ta ifrån mig,
en del jag aldrig vill förlora,
hur mycket det än gör ont att bära den.

Du har säkert gått vidare nu,
kanske funnit någon ny,
kanske flera som fått se det leende
jag en gång trodde var mitt.
Och ändå sitter jag här,
skriver meddelanden till dig på WhatsApp
som aldrig kommer skickas,
ord som aldrig kommer nå fram.

Jag ligger vaken om nätterna,
tänker på dig, drömmer om dig,
gråter över någon
som kanske inte längre tänker på mig alls.

Folk säger att man går vidare,
att tiden läker.
Men vissa människor lämnar spår
som ingen tid i världen kan sudda ut.

För du är mitt livs största misstag
och samtidigt mitt livs största kärlek.
Det är den grymmaste sanningen jag känner.

Och kanske kommer jag bära dig med mig
genom alla år som väntar,
som ett sår,
som ett minne,
som en kärlek som aldrig riktigt fick ett slut.

Jag älskade dig då.
Jag älskar dig nu.
Och någonstans inom mig
kommer jag alltid göra det.