Man sitter i sin klostercell som en underbar
munk och reflekterar över sin samtids problem. Konsumtionskoman. Limbo. En ihålig eufori. Dagarna meningslösa öknar av tomt prat och pseudohändelser. Samhällets normer. Själens död. Vanvårdade barn som skaffar pistoler. Mycket hellre våld än det terroriserande stilleståndet. Häktets goda mat och vänliga personal. Man sitter och röker i tårtbiten uppe på taket och läser Tranströmer. Livet är bara toppen.

Man har tänt eld på ett hus som man bodde i svårt provocerad av kommunens nonchalanta och arroganta likgiltighet inför att serva och underhålla stugan. Det var det bästa som kunde hända i mitt liv. Förhoppningsvis blir det Örebro rättspsyk, paradiset på jorden. Man lever som en lycksalig munk i ett fridfullt men kriminellt kloster. Jesus Kristus halleluja! Man är en excentrisk konstnär från en annan planet som inte passar in någonstans förutom här på häktet och på rättspsyk.

Några radikalt vanvårdade förortsfattigbarn som kastar tung gatsten genom några stycken vardagsrumsfönster i det flotta och självgoda Djursholm. Sveriges regering har återinfört offentliga spöstraff vilket absolut är någonting friskt och bra. Man kan se det på TV. Man vet ju att man är Guds specielle gunstling och utvald till att göra under och stordåd. Kvinnorna som klänger på en ute på stan. Är man bäst så är man helt enkelt det bara är som det är. Att min mamma och pappa utsatte mig för sexuella övergrepp systematiskt under en mycket lång tid gjorde mig bara gott.

Jag blev en av många hemmasittare och en filosof. Jag upptäckte mina storartade dimensioner när jag lyssnade på The Cure och Joy Division på det tidiga härliga 80-talet. Jag var även extremt mobbad från start och under hela grundskolan vilket gjorde mig urstark, överlägsen, briljant, suverän, och självklart oemotståndlig. Jag gick naken i skogen och samtalade med djuren, träden, och stenarna.

Häktespersonalen som kommer med läckra delikatesser och jag som dansar och sjunger för dem och då blir den ena mannen glad och uppspelt men kvinnan börjar att storgråta vilket gör att jag ger henne en hård kram. Gunnar Ekelöf är kanske Sveriges främste poet genom alla tider. Jag kan tala med de döda och jag är både synsk och klärvoajant. Strunta i telefonen och TV:n, sätt dig i soffan och blunda. Upptäck ditt inre universum och bli fullt ut den du är.

Folks tvångsmässiga positivism och optimism gör att de inbillar sig så mycket. Kärleken och empatin, och verklighetsanknytningen som stryps. Relationer som dör. Ensamheten som utarmar så många övergivna människor som bara väntar på döden medan de löser korsord, pillar med telefonen eller glor på något kontaminerande TV-program. Det cyniska, kalla, och hårda samhället. Våldet som framprovoceras av sjuka attityder och eskalerar ut i ett svart snurrande kaos.

Den tunga bördan att vara en grandios kung som jag. Jag flyter liksom självklart och naturligt över den degenererade verkligheten. Det är såna som jag som ska rädda världen. Andra sorts människor som är jätteduktiga på det praktiska, ekonomiska, tekniska, och det organisatoriska, men som inte har något själsliv. Djävulen får sig ett gott skratt då. Jag har varit inlagd för tvångsvård inom psykiatrin åtskilliga långa perioder och suttit hela dagar och glott i korridor. Jag vet att jag är rätt så gränspsykotisk, ett förstadium till psykos. Visst är jag väldigt annorlunda och egendomlig men annars trots min sjukdom
är jag blott bedårande och upplyst.

Vissa människor är så kloka, bildade och förnuftiga men vad spelar det för roll när de är känslomässiga analfabeter? Är inte hela samhället mer eller mindre sinnessjukt? Folk som sviker varandra utan att vara medvetna om det. Sverige - Nederländerna 1 - 5. Tänk positivt och optimistiskt! De borde ha gått ned
i igelkottsförsvar från start och satsat på kontringar. Naturligtvis så skulle Elanga ha varit med från start. Det finns betydligt viktigare saker än fotboll, men det är tråkigt. Jag sitter och skriver poesi på mitt fascionabla hotellrum på häktet och har nyss ätit middag bestående av köttbullar och potatismos med lingon.

Passade på att läsa två texter för personalen som såg ut som två frågetecken men sa att det var riktigt bra. Min näre vän Johan Bergstjärna var här och besökte mig igår. Han kan man alltid lita på, en hyvens kille och kamrat, som har sina problem med sitt allvarliga trötthetssyndrom och sina gamla supertrauman. Jag försökte att stötta honom så gott jag förmådde. Det är en otrevlig personal här. Jag överöser honom med ömhet. Jag läser Nelly Sachs och Paul Celan och imorgon bär det av till Göteborg för en första kort psykiatrisk undersökning. Skönt att komma bort från Örebro några timmar. Jag går omkring som en prima Professor Balthazar i kalsonger. Jesus Kristus sviker aldrig. Här i det härliga klostret är Han mig extra nära.