Man är ingen och ingenting och man
har gett upp för mycket längesen.
Kärlek, som en skänk från ovan.
Välmående och kreativitet, ingenting
mindre än ett fantastiskt mirakel, men
sjukdomen som alltid kommer tillbaka.
Lite vatten under till synes meningslösa ökenvandringen, en ängels ömsinta omsorg. När man är på botten och utslagen som
människa tändes den ledande stjärnan.
När man är uträknad och många i ens omgivning varken orkar eller förmår
försöka att hjälpa en. Det enda som
återstår är att sitta på den inburade
balkongen på avdelning 2 och glo.
Att förvirrad och förtvivlad och räkna
minuterna tills middagen serveras.

Kärlek, som ett högst oväntat underverk,
och en innerlig vilja till sanning, det enda
som i kombination med rätta diagnoser och
en bra medicinering kan bryta det omänskligt
grymma undantagstillståndet. Ja detta befriande att äntligen få rätt diagnoser
inom en psykiatri som som allt för ofta inte
har resurser till att genomföra en grundlig utredning, att gå till botten med det omöjliga traumatiserade mörka och trassliga
livskaoset. Borde inte varje patient ha
rätt till att få träffa en bra psykolog eller psykoterapeut? Den kvinnliga norska doktorn är en starkt lysande undantagsmänniska,
och hennes ögon två djupa brunnar av visdom, lugnt sansad professionalism, och empati. Lite vatten under den till synes meningslösa ökenvandringen, en ängels ömsinta omsorg.

Först när jag var på botten och utslagen som
människa tändes den ledande stjärnan.
Lithium för den bipolära sjukdomen, att
komma in i ett mänskligt rimligt tillstånd
så att det går att tänka och se klart. Skötaren Kent är en stjärna som ser på mig som vilken människa som helst, när vi diskuterar Trotzig, Dostojevskij och Delblanc. Att lämna tillvarons gungfly och att stå på en stadig klippgrund.

Min farbror Rolf som regelbundet kommer på besök och som inte slutar att tro på att jag ska bli frisk. Den självklara och naturliga kamratskapet mellan honom och mig vilket jag är oändligt tacksam för. Gränspsykosen som klingar av och små underbara glimtar av hopp, glädje och framtidstro. Skötaren och kontaktpersonen Åsa med sina medmänskliga kvaliteer, en stjärna också hon. Katastrofen läkaren Daniel afrikanen som aldrig såg mig i ögonen under vårt "samtal" för två år sen i mars 2012, och som hux flux skrev ut mig från avdelningen trots mitt miserabla tillstånd. Hur jag den kvällen var en hårsmån från att begå självmord. Blev inlagd uppe i Lindesberg istället där jag fick träffa en varm och professionell läkare istället. Omkring fyra medborgare i Sverige tar livet av sig varje dygn.

Jag ligger i min säng på avdelning 2 och det är i april 2014. Kent jobbar ikväll. Min vän Annika har gett mig rådet att be och meditera mycket. Jag lyssnar på Ministry, Janes Addiction, och White Zombie. Ljuset har kommit tillbaka och min lust att gå upp på morgonen och leva mina drömmar, trots alla mina rädslor, nojjor, och farhågor. Självupptagenhetens tvångsmässiga malande som avtar. Min kärlek och humor har sprudlande uppstått från dödsriket vilket
gör mig mindre ensam och folk lättade och glada. Sen jag började söka Gud har jag börjat att förstå livets djupare dimensioner.