Jag tror att vi ser på andra människor som fartyg.
Detaljerna är få och otydliga.
Ibland stannar vi upp i det vi vet:
vart de kommer ifrån
och vart de ska.
Om vi har ynnesten att få komma riktigt nära,
promenera på Stadsgårdsleden när de lägger till,
eller mot förmodan möter varandra långt där ute,
börjar plötsligt konturerna att uppenbara sig.
Och vi förstår att bakom en polerad yta i horisonten
finns skråmor
och fler rum än vi kan räkna till.
Och även om vi förblir okunniga om fartygens interiör
eller fulla dimensioner
så kanske det blir tydligare för oss
att inget är så enkelt som att något detaljlöst
skrider fram på ett skimrande eller stormigt hav.
Och att det först är då vi närmar oss på riktigt
som den där första sanningen om vart någon kommer ifrån
eller är på väg
blir näst intill betydelselös.