Det finaste ordet jag visste brukade vara fumla.
Det är ett ganska fult ord.
Ett trevande verb.
Men det finns ingen större kärleksförklaring än att fumla framför någon.
Tappa nycklarna,
gå in med axeln i dörrkarmen,
en fumlande kyss.
Allt som något slags lackmuspapper på förälskelse.
Viljan att vara smidig men inte lyckas.
För att någons blick liksom förlamar den egenskapen.
Så brukade jag känna.
Tills att vi fumlade bort varandra.