Att hälsa på en busschaufför.
Att vinka till ett barn i en vagn.
Att gå i demonstration.
Att erbjuda en hand.
När blev världen så meta att det blev cyniskt och självförverkligande att vara en medmänniska?
Det tynger mig hur det påverkar mig.
Hur det påverkar världen.
Är jag god?
Finns godhet?
Är det omöjligt för mig att vilja andra väl i den Truman Show-ska publicistiska tillvaro vi alla existerar i?
Där alla handlingar registreras
och medvetenheten kring omgivande blickar så tydligt formar den hand man sträcker ut.
Förbereder greppet.
Lagom hårt.
Lagom mjukt.
Lagom konstruerat.
Vilken ynnest det vore att få leva i en tillvaro där människors händer slagkraftigt slås ut
av ren instinkt.
I ren desperation.
Ibland hårt.
Ibland taffligt.
Ibland olägligt.
Men alltid avsiktslöst.