Jag kom till verkstaden
med en låda full av spegelskärvor
som alla påstod att de var jag.

Hantverkaren såg på dem
och lade dem tyst på bordet,
en efter en.

Jag försökte förklara
att vissa inte hörde hemma i mig.
Den där, sa jag, är någon jag var
innan jag visste bättre.
Den där är någon
jag helst glömmer.

Han lyssnade utan att svara,
lyfte varje skärva mot ljuset
och sökte efter en spricka
jag inte kunde se.

Han skakade på huvudet
och började putsa dem.
En långsam rörelse,
tiden hade ingen brådska.

Jag ville fråga vad han såg
men orden kändes plötsligt
lika ovissa som skärvorna.

När han var klar
sköt han lådan tillbaka till mig.
”Skärvorna är hela,
det är blicken som glömt hur man ser.”