har berövats av min egen vilja att utföra
och brutit mitt eget löfte
att aldrig stå på den plats jag låtit mig hamna

fristaden har brunnit upp
genvägen förångats
och det enkla har förintats

har sopat bort alla spår av den goda
som trodde det vackra var det självklara
och det sanna som en välsignelse
istället har förlossningen av cynismens korsfästelse
lyckats erövra alla vyer,
alla tankar och handlingar

det är så smittsamt att ett enda svek vecklar ut alla vingar
som skulle fått mig att flyga iväg
men istället förankrat mig i blå betong med kedja
där visaren längtar efter konstant dåtid medan
förföljelsen av handlingar inträffar, medan stegen för min lekamen åt alla väderstreck

monotonin borde vara en fiende
ett piskrapp
och oräkneliga örfilar
men istället den enda trygghet som existerar under gasmolnet av ångest

flyendes till fot bort från spegelbilden
men hydran hånler
och låter ett nytt huvud växa ut när det är halshugget

ekot är öronbedövande och minner om det som borde vara
och enda sättet att kunna fortsätta andas
är att låta kvasten svepa över ödemarken
för att sedan förstå det självklara

att jag är summan av mina egna val