Stevie Nicks framför låten Edge of Seventeen live någon gång 1983. Hon är klädd helt i vitt. Hon har sagolikt fluffigt hår som man vill dra sina fingrar igenom och en nätt näsa där vi a priori kan förmoda att hon dragit upp några linor kokain i strax innan framträdandet.
Det effektiva riffet pumpar på likt ett ihärdigt mantra, klyver luften som för att bereda plats för Stevies väg fram till mikrofonen. Trummorna är taktfasta i 4/4 med synkoperade 16-delar på gitarren. Cymbalernas vibrationer kommer inte från de bakre delarna av scenen. De ÄR rummet. De är en del av mediet vari låten blir till och fortplantar sig genom konsertlokalen.
När Stevie lyfter armarna påminner hennes klänning om en glansig fågel som sträcker ut sina vingar. Vi är omfamnade av kraften som centreras kring Stevies allvarliga ansikte och hennes ännu slutna läppar där framme på scenen. Hon fångar in oss med sina ljusgenomträngda fjädrar och blickar koncentrerat till vänster - kanske mot körsångerskorna - som för att räkna in det vokala introt, sen: två lätta steg fram till stativet:

"Just like the white winged dove
Sings a song, sounds like she's singin'
"Ooh, ooh, ooh"

I de efterföljande sex minutrarna kan vi sätta likhetstecken mellan sången och Stevie: De är ett och densamma. Eller som om Stevie är ett kärl, en behållare varur texten flödar likt en luftpelare som obehindrat river tag i publiken. Det är obönhörligt, intensivt och en nutida betraktare kan inte undgå att känna att det förefaller äkta och ärligt, samtidigt på fullaste allvar, nästan som om framförandet där uppe på scenen är på liv och död. Vid ett tillfälle vrålar hon nästan spastiskt, som om man förmodar att hon får en orgasm, eller att hon bara måste få ur sig den sorg texten förmedlar, att framträdandet är en katharsis, ett medel att komma ifrån den smärta som orden rymmer.

Bakom denna show ligger åratal av turnerande, solo och med Fleetwood Mac. Tusentals timmar har förflutit av repande och knåpande med sångtexter och musik. Stevies skicklighet att framföra sina alster på scen, med den känsla av autenticitet som betraktaren inte kan betvivla, beror just på dessa timmar av förkovring. Den konstnärliga kapaciteten och tillika integriteten har fått växa fram över tid, via trail and error, svett, blod och tårar och drivkraften är alstrad ur ett behov av att få berätta och framföra.
Allt står i zenit just här och just nu, när Stevie sparkar ett ben i luften, inte av glädje eller krampkänning, utan av att något inom henne måste få utlopp.

Får jag för mig.

För vad vet jag om det. Men poängen - om vi nu jämför med dagens sätt att framställa och framföra musik, film, etc - är att i Stevies fall VET vi att det ligger åratal av MÄNSKLIG kraft och börda bakom den artistiska skickligheten. Detta gäller oftast inte i modern tid (även om det givetvis finns undantag). Förr ville vi bli musiker, duktiga på att sjunga, kunna traktera ett instrument. Nu vill vi mest bli kända. Incitamenten riktar sig inte ut mot enskilda individer och deras känslor, utan mot algoritmerna. Eller så vill vi bli rika. Gärna båda delarna. Det kanske vi ville även förr, men vägen till rikedom och kändisskap gick oftast via the long and winding road. Det fanns i princip inga genvägar (till det perfekta ljudet).

Det finns det nu och de är många.

Visst kan nya låtar och filmer vara bra, i alla fall på ytan. Men bakom varje verk vill vi väl ändå att det ska finnas något bakom alsterna - ett genomtänkt koncept, något som värkts fram, något som i verkliga livet erfarits eller i alla fall fantiserats fram av en mänsklig hjärna? Allt artisteri och dess konstnärliga uttrycksformer blir och förblir platta om vi inte anar något där bakom: kamp, längtan, frustration.
Nu räcker det oftast med några knapptryck för att "skapa". Visst - eventuellt en idé via en prompt, men "skapandet" står AI för (med material stulet ur mänskligt kött, blod och dess erfarenheter). Och till skillnad från Stevie (av kött och blod och kokain) så känner inte maskinerna något behov av att få utlopp för sina känslor, ty de har inga, även om vissa dårskallar - såväl här som annorstädes - förlitar sig på deras ofta lismande "omdöme". Den enda lina maskinerna behöver är den till eluttaget.

Kalla mig gärna reaktionär.

Men alla framsteg och innovationer fram tills nu har genererats fram handgripligen - bokstavligt talat - och tankemässigt av mänskliga hjärnor. Att AI kan vara hjälpsam att ta fram nya mediciner, knäcka logistiska problem, etc, är en annan femma. Jag pratar om kulturen här.

I nutid, där många artister använder sig av auto tune och liknade hjälpmedel, känner vi att rösten och musiken inte kommer UR artisten utan via artisten, om ens det. Analogt, på denna sida, finns det AI-genererade texter (helt eller delvis konstruerade via AI) där vi instinktivt anar att det saknas en person bakom texten, att den ter sig köns- och ansiktslös. AI-klipp på insta och liknande är delvis för att roa, men mest för att generera klick, följer: "it's only a machine that makes money". Algoritmerna styr det generiska mot något alltmer generiskt.
Vidare skrivs många av dagens hit-låtar inte av artisten i fråga eller ens av en eller två personer. De skrivs av kanske tio personer, där varje personligt uttryck till sin natur suddas ut till en ansiktslös massa.

Plus maskinerna. Och, retoriskt: Hur många är de?

Människan har en inbyggd förmåga att känna igen det mänskliga. Hon känner lätt igen ett ansikte och tyr sig instinktivt till ett sådant. I vilka fall är de som minst ändå tolkningsbara och vi kan skilja mellan dem inbördes. I det mänskliga ansiktet kan vi läsa av sorg, glädje, vrede, lättnad, kärlek eller hat. Så, vill vi se, lyssna eller förlita oss på något utan mänskliga egenskaper?
Nog för att människan kan bli manipulerad och lurad (och gillar att bli lurad ibland). I alla tider av vi roats av masker, kostymer och diverse utstyrslar för att föra oss bakom ljuset - under premissen att vi vet (kursiv) att det är ett trick.
AI-tekniken går dock framåt med stormsteg. Vad händer med oss, när vi, kanske kommande generationer, inte längre kan skilja på det som i grunden är framställt blott genom mänskligt hantverk och dess idérikedom, från det som alstras via maskinerna? Det unikt mänskliga och dess fingeravtryck kommer sakta tyna bort. Kvar står en klinisk konst som saknar resonans och avtryck från mänskliga anleten. Visst! Läpparna och ögonen rör sig - men vad mer? Det klingar ihåligt och falskt.

"Just like the white-winged dove (just like the white-winged dove)
Sings a song, sounds like she's singin'
"Ooh, baby, ooh, said, ooh"
Just like the white-winged dove
Sings a song, sounds like she's singin'
"Ooh, baby, ooh, said, ooh"

Nu är Edge of Seventeen i sitt outro. Musiken pumpar på, takten är intensiv och densamma. Stevie går fram till scenkanten, efter några minuters närapå extas, tackar publiken, utpumpad av urladdningen men ändå i stånd att böja sig fram och ta emot blombuketterna från publiken. Alla hör, ser och känner detta. Ingen är upptagen med att mata algoritmerna via sina telefoner, släta ut tillvaron mot singularitetens binära slukhål.

Ni, framtida publik, med era mobiler riktade mot artister som inte finns, inte sjunger ur sina egna strupar och inte består av mänskliga celler; ni läsare av AI-genererade romaner, noveller och lyrik: Vilka slags buketter och vilken slags beröm kommer ni dela ut och till vem? Om era CV.n, uppsatser och profiler - också en form av "kultur" - är skapade av AI, vad är ni då inte själva, om kanske inte maskiner, men väl slavar under dem. Och kommer ni, via filter, AI-genererade kommentarer och med mobilerna döljande era sanna natur, bli lika ansiktslösa som den kultur ni nu alltmer konsumerar?

Jag antar att det är upp till er att ta tillbaka era ansikten.