Det vandrar en vit svan
över dynerna i Sahara.
Den vrider sitt huvud uppmärksammat
så som bara fåglar gör.

Det är i början av augusti
och tistlarna står manshöga.
Mitt kranium är för tjockt.
Trögt lim i mina ådror.
Men gräset under fötterna
är som när jag var barn
i väntan på det stora klirrande saftglaset.

Jag letar efter ett gammalt fotografi
som aldrig blev taget.
Där framkallningsvätskorna står kvar
med etiketterna frågande mot väggen.

Jag söker efter mörkrummet inom oss alla
där blicken vänjer sig
först när skuggorna är de rätta.

---

Det jag skrev i morse lyfter inte.
Det jag formulerar ikväll
är som bojar vid bryggans is.

Men något närmar sig.
Det gnistrar till i persiennerna.
Kosmos framkallar en glipa
som är tillräcklig för att nedteckna.

Jag klappar svanens hals
under mitt skrivbord.

Den får ett kex.