En gång bröt du nacken på Valparaísos gator, flög genom rutan vid en korsning och försvann bortom fälten med vinden upp mot Lago Peñuelas.
Jag föreställer mig de brandgula bergen i horisonten, anar Stilla havet, hur du låg där på trottoaren i en konstig ställning medan bensinångorna steg upp i den chilenska natten mot det Södra korset. Din inre hastighetsmätare på noll. Dina tjocka glasögon en bit bort. En av dina sandaler i rännstenen efter sitt sista steg.

Länge sedan nu. Och du har aldrig besökt mig sedan dess, bara någon enstaka gång, i drömmarna. Jag är lämnad ensam här. Och ikväll ser dig bryta nacken en gång till.
De sa att ni kolliderade med ett militärfordon. Har svårt att tänka mig att du använde bälte. Kanske var du full. Troligtvis berusad. Ingen har berättat om du satt vid ratten, kanske kvittar. Död som död. Liemannen bryr sig inte om de efterlevandes protokoll. Inte naturen heller. Men ibland ser jag dig flyga den där sista biten, innan asfalten.
Din syster spelade El condor pasa på begravningen. Din bror höll tal och försökte finna tröst i kvantmekaniken, att du ändå fanns någonstans där omkring oss. Som sagt, naturen...

Men en gång i tiden satt vi i La Paluds lundar och åt gröt ur termosar, delade på en kryddig vit paprika som du tagit med från Ungern. Vi var unga och bar elektriska skelett under våra skitiga tröjor. Vi trodde att vi var genomlysta av alla franska ögon, så vi kröp baklänges in i den mörka provencalska natten, åt upp oss själva från grunden, tålmodigt, likt en äldre kinesisk kvinna som omsorgsfullt skalar en apelsin. Vaskade fram mer kärnor i tillvaron än sökandes efter livets safter. Säkert något vi hade läst om i Dharmagänget.

Sen, lite senare, dog du. On the Road. Det är sånt som händer. Man lär sig med tiden. Vänner kommer och går och det gäller att ducka i tid. I grunden är det inte mycket som är rättvist här i livet. Man får gå vidare. Man blir mer ensam och lite mera förstoppad. Lite som man har blivit amputerad. Vissa saker växer inte ut igen och vissa saker sitter fast för evigt. Det får man lära sig så småningom, att man får ta sig fram ändå, bara på ett annat vis. Protesfabrikerna ligger runt hörnet. Det är bara att knacka på. De har grejer till nästan allt. Det de inte har får man klara sig utan.

Vad vi skulle kunna ha fått uppleva, om du fortsatt leva, spelar inte så stor roll. Det finns ingen sådan rättvisa. För vissa tar det slut fortare än för andra.
Jag är kvar än. Jag klagar ibland men borde låta bli. Du blev 28 år tror jag. Nu är jag 59 och det är en ofantlig liten siffra. Dock är den mer än dubbelt jämfört dina 28.

Det är 160-tusen ljusår till de magellanska molnen. Jag skulle kunna se dem en klar natt om jag befann mig på södra halvklotet. Men det räcker med att blinka för att föreställa mig dem. Genom tid och rum. Kanske var det de molnen det sista du såg.
Innan jag lägger min själ i proteskoppen för kvällen ser jag dig vinka från 1992. Vi står på stadens torg, säkert juldagen, och säger adjö för den här gången. För alla gånger. Nej, vi ses inte igen. Men vi sågs. Det är det som räknas medan den andiska kondoren breder ut sina vingar och försiktigt bär din stjärna i sin näbb genom natten.