Om du förstod varthän min kompass pekar
Skulle du tveka att följa mig då?
Om du vore jag
skulle du gjort de val
jag gjort i de vägskäl jag valt att gå?


De besöker mina sinnen
De krafsar utanför min dörr
De från förr är tillbaka
Och min klocka verkar inte längre
vilja ticka i takt


Jag vill bara skrika
Be dig gå
Dock vill jag inte lämna dig
Du ger mig de andetag
som göder blodet i mina ådror


Efter henne är du min favorit
Hon ber mig följa
och jag kryper lydigt in i mörkret
Som ett själlöst barn
ligger jag i fosterställning
Medan hon piskar i mig sin smärta


Jag vaknar och frågar om
du tänker lämna mig
Ditt svar är alltid det samma
Och vi följer blint
den kompass jag förbannats att följa
Den som leder dit andetagen blir tyngre
Tunnare för varje steg vi tar