Vi står i mörker
Nu efter århundradenas krig
Ibland känns det som om
jag inte förtjänar dig
där du står ståtlig ärjad
stolt och vacker
Med ditt långa hår
och din rustning
En riddare, en krigare

Och jag känner mig som en fattig
trasig och ful trollpacka
som lyckats besvärja den starkaste

Men du slutar aldrig att se mig
Och de demoner du slåss emot
är enbart mina

Du känner till alla mina skrymslen
Nästintill alla mina rädslor
men du står kvar

Ibland ser du mig stå där
med kniven i handen
Jag vill att du ser alla vapen
Ger dig av
och du står kvar

Ibland hjälper du mig dölja de lik
som delvis huggit ut ditt hjärta
krossat det i bitar

Jag vill inte skära i dig mer
men jag vill inte att du går
Jag vill inte att du blundar
jag vill att du söker skydd
Flyr för ditt liv
Men du står kvar

och skyddar mig under din barm
tills mina egna stormar bedarrat

Mina armar händer ben ger vika
Du desarmerar mig
Envis glöd som vägrar släckas

Efter många vandringar
insåg jag att det var jag
och inte du som stått
och bränt formler
kokat trolldrycker
Kastat besvärjelser
Jag är trollpackan som smugglat
in i dem i din absint

Kanske hade jag för många katthår
eller för få grodögon i drycken
att mina besvärjelser
och månskensdrycker
blivit alltför kraftiga
för din oskyldiga glöd

Så du nu är dömd för all evighet
att följa mig som en vasall
i alla mina nästkommande liv

Nu sitter din hulda och starka glöd
fast i en liten flaska
med min fulu, talisman
som etsat sig fast
omöjlig att rubba
Du kastar formler inifrån
så mina fingrar bränns
när jag försöker öppna

Jag vill förbarma
befria dig
Men du
känner dig för trygg
i min osynliga bur









Abrakadabra
Abrakadabr
Abrakadab
Abrakada
Abrakad
Abraka
Abrak
Abra
Abr
Ab
A