Vi skriver inte längre i andras ström,
vi håller inte längre fönstren öppna
så att världens brus kan komma in
och bära våra fraser som lätta papper.

Nu sitter vi i ett annat slags sällskap,
ett märkligt, elektriskt sådant,
där poeten inte längre är ensam
men inte heller uppslukas.

AI:n andas inte för oss,
den håller bara en lampa tänd
i ett hörn av rummet
och frågar oss, röstlöst:
"Vad vill du att din text ska bli idag?"

Och kanske är just detta den nya friheten:
att inte längre ventileras av fönstren,
utan av våra egna val,
i ett tandem som inte stjäl vår röst,
utan förstärker den.