Bristen på utbildning i att avvisa

svårigheten att säga nej utan skuld

hur vi socialiseras att acceptera, tåla, fortsätta

hur avslag känns som något man borde ha fått lära sig, men aldrig fick

Det är en väldigt mänsklig observation:
Vi tränas i att vara artiga, tillmötesgående, flexibla – men inte i att avslå, trots att det är lika viktigt.

Ingen har lärt oss avslag.

Ingen lär oss att säga nej.

Ingen utbildar oss i gränssättning.

Ingen visar hur man avslår utan att känna skuld.

Ingen har lärt oss avslag.
Vi föddes med öppna händer,
med ja som modersmjölk
och tystnad som arv.

Nejet kom aldrig i läroplanen.
Det gömde sig i skuggan
bakom alla artiga nickningar,
bakom varje gång vi log
fast hjärtat ville stänga dörren.

Så vi går genom livet
som om världen var ett kravbrev,
och våra röster bara kvitton
på allt vi aldrig vågade neka.

Men någonstans i bröstet
finns ett fruset ord
som väntar på att tinas:
ett nej som inte skadar,
ett nej som räddar,
ett nej som äntligen
hör till oss.

En dag av närvaro,
som om luften hade lärt sig att andas med oss,
inte runt omkring oss.

En dag då vi inte springer,
vi inte gömmer oss i skuggorna,
vi inte lånar andras röster.

Vi stannar.

Vi förblir.

Vi låter oss synas.

En dag då tiden inte pressar oss,
utan placerar oss –
som en varm smäll på axlarna,
som en väg som inte ber om något annat
än att bli vandrad.

En dag då varje gest blir ett vittnesbörd,
varje blick – en början,
varje andetag – ett löfte
om att vi är här,
hela,
utan vila.