Betraktaren
Om universum har gett upphov till liv, och livet har gett upphov till medvetande, då är det väl inte helt orimligt att se människan som en plats, där universum blir medvetet om sin egen existens.
För mig ligger styrkan i detta, inte i att den måste vara sann, utan i vad den gör med mej. Om jag ser mig själv som en del av universum och inte som något skilt från det, blir min ensamhet mindre. Då är jag inte en främling som kastats in i kosmos.
Jag är kosmos, för ett ögonblick, med ögon som ser, öron som hör och ett hjärta som plötsligt förundras över sin egen existens.
“Jag är ingen gäst i universum.
Jag är en av dess blickar.
Genom mina ögon ser stjärnstoftet sin egen förgänglighet.
Genom min förundran hör tystnaden sitt eko.
Och när denna lilla lågan en dag slocknar, återvänder den inte till något främmande.
Den återvänder hem, till det som en gång gav mig ett namn.”
Den tanken bär för mej en stilla trygghet, som att tillhöra något oändligt, inte genom ägande, utan genom deltagande och ett evigt ursprung.