Julen föddes en gång ur stillhet, ur ett ensamt ljus i den längsta nattens famn. Nu lyser skyltfönstren starkare än stjärnorna, och människan söker frid i kassakvitton i stället för i sitt eget hjärta.
Den existentiella ångesten kläs i glitter, paketeras i färgglatt papper och bärs hem som om den kunde tystas av ännu en sak.
Men tomheten känner inga prislappar. Den väntar tålmodigt tills den sista julsången har tystnat.
Kanske är den största gåvan inte den vi lägger under granen, utan den vi vågar öppna inom oss – där ingen marknad når och där inget kan köpas.
Ty först när människan slutar fly från sig själv, kan hon åter finna det ljus som vintern alltid har försökt att lära henne att se.
Ni smyckar granar medan era själar längtar efter rötter. Ni fyller hemmen med gåvor, men glömmer den gåva som aldrig kan köpas – den stilla närvaron hos en annan människa.
Det lilla ljuset var aldrig ämnat att lysa över marknadsplatserna. Det tändes som en viskning om inre mognad, om eftertanke, om den kärlek som inte kräver något tillbaka.
Det är färgen mellan natt och gryning, mellan sorg och hopp, där människan för ett ögonblick kan höra sitt eget ursprung.
Ni tror att ni firar minnet av ett barns födelse. Men den djupaste högtiden infaller först den dag då barnet åter föds i ert eget hjärta – oskulden, barmhärtigheten och förundran inför livet.
Marknaden kan sälja er glitter, men aldrig vördnad. Den kan sälja er underhållning, men aldrig frid. Den kan fylla era rum, men den förmår inte fylla den stilla plats där själen väntar på att bli sedd.
Så när vintern ännu en gång lägger sin vita hand över jorden, sök då inte det starkaste ljuset. Sök den stilla lågan. Den som inte bländar, utan visar vägen hem.
Ty kärleken kom aldrig för att ägas. Den kom för att delas. Och den människa som åter finner detta, behöver inga rikare jular – hon har redan funnit den heligaste gåvan av alla.