Mina spår i sanden
Jag vänder mig om och ser mina stigar.
Några är gröna av vårens mjuka gräs,
andra ligger mörka under granarnas skugga.
Några leder till platser med skrattade fränder,
andra till platser där jag ensam stod,
med mitt kalla hjärta i händerna.
Jag minns de hårda orden.
De jag sade.
De jag fick höra.
De som skadade oss.
Jag minns händerna som höll mej kvar,
och händer som släppte.
Vänner som bredvid mig gick en tid,
för att på andra vägar försvinna.
Jag minns den osjälviska kärleken,
men även sorgen som kom,
när kärleken ändrade form.
Men när jag nu vandrar tillbaka genom minnenas landskap,
ser jag något jag då inte såg.
Att ingen stig är förlorad.
Även den som ledde vilse,
förde mig någonstans.
Även mörkret hade något att visa.
Så jag lägger inte längre mitt liv på vågen,
för att väga,
vad som kunde varit annorlunda.
Jag låter den resan vara min.
Det som gjorde ont.
Det som gjorde mig lycklig.
Det jag förstod.
Det jag ännu inte lyckats förstå.
Allt får gå med mig.
Och kanske är det detta som är att åldras ?
Att långsamt upptäcka,
att man inte behöver komma fram,
för att förstå varför man har vandrat.
Man behöver bara stanna ibland
och se tillbaka,
på fotspåren man gjort,
på livets strand och säga.
Det var min stig.
Inte alltid vacker.
Inte alltid lätt.
Men den var min.
Och se…jag vandrade den.