Ser ni människobarnen som vandrar, genom larmets salar,
där tusen röster strida, om sinnet deras
och med multicolorerade bilder som flammar,
som irrbloss i mörkret, de lockar.
Deras ögon dränks i statiskt sken,
deras hjärtans rötter kjättas,
av massornas skränande rop.

Så förlorar de då, sin egen sång,
Ty deras inre strängars toner,
nu av andras händer slås.
Frihetens ton i stormen försvinner,
och den stilla tankens frid.
Det blir en källa glömd,
under brusiga lager.

Röster som kedjor av glittrande metall,
ljuva för handen, men tunga för själen.

Den som vill sjunga, sin egen ton,
ur mängdens ström, den måste stiga.

Och du som vandrar i bruset,
lyssna i ensamhetens skog,
Där hör du vindens sång,
som sjunger din egen sång.