Minnen av en blomknopp

Det är en märklig gåva i att få se ett barn växa.
Man ser den lilla knoppen om våren, sluten och full av hemligheter,
man anar redan färgerna.

Så kommer tiden, nästan omärkligt.
Den som en gång höll ens hand,
står plötsligt med egna rötter i jorden
och sträcker sig mot egen himmel.

Varje människa blir en blomma, ingen annan kan vara.
En egen doft, en egen form, ett eget ljus i världens stora trädgård.
Men i glädjen finns också ett stilla vemod.
För den lilla handen, den första blicken och de första stegen,
finns nu bara kvar som ekon i minnets trädgård.

Ändå finns en hemlighet gömd i ålderns spegel.
Att få se sina barn bli som de är,
och jag åter får möta den jag själv en gång var.

Det förflutna försvinner inte helt.
Det blommar vidare genom dem.
Och för en kort stund möts då och nu.
Barnet jag minns, människan jag blev,
och blomknoppen som fortfarande öppnar sig,
i evighetens vår.