Kaffet och Budapest bakelsen

Jag tog en bit av Budapestbakelsen och lät den vila mot tungan.
Den spröda hasselnötsmarängen gav efter som ett gammalt minne.
Grädden bar upp de gyllene clementinklyftorna, vars friska ljus skar genom sötman som en morgonsol genom dimma.
Över allt vilade kakaons mörka damm, som om någon strött en aning jord över ett litet stycke himmel.

Sedan kom kaffet.

Färskt indiskt kaffe, mörkt och ärligt.
Beskt utan att be om ursäkt.
Dess doft bar spår av regn över röd jord, av skuggiga bergssluttningar och händer som varsamt plockat bönorna.

Jag lät kaffets beskhet möta bakelsens sötma.

Och plötsligt uppstod något tredje.
Inte sött.
Inte beskt.
Utan sant.

Där satt jag på Annies Cafe med en kopp kaffe och en Budapestbakelse,
medan universum ännu en gång visade sin visdom.
Att motsatser inte alltid vill besegra varandra, utan ibland längtar de bara efter att få fullborda varandra.
Kanske är det därför livet aldrig enbart är ljust. Inte heller enbart mörkt.
Den djupaste sötman behöver en aning bitterhet för att bli synlig, precis som den mörkaste kaffebönan behöver hetta för att frigöra sin doft.

Jag såg ut genom fönstret.

Vinden rörde försiktigt löven, och någonstans fortsatte världen sitt rastlösa sökande efter större sanningar.

Själv fann jag en liten.

Den låg gömd mellan lager av grädde och en mun kaffe.

Och den viskade:

“Även de enklaste ting kan bära smaken av det gudomliga”.