Jag är öppningen där världen träder in,
den stilla porten mellan det oändliga där ute
och det hemliga landskapet här inne.

Stjärnornas gamla ljus vandrar miljontals år genom mörkret
för att en dag falla mot mitt öga
och födas på nytt som en tanke.

Vindens viskning som rör vid min hud,
fåglarnas sång som når mitt öra,
havets eviga rörelse mot stranden –
allt detta blir till minnen, känslor och drömmar
i det lilla rummet som kallas jag.

Det som var materia blir till medvetande.
Det som var vibration blir till musik.
Det som bara var ett ögonblick i tiden
blir till mening.

Och sedan sker återvändandet.

En tanke blir till ett ord.
Ett ord blir till en handling.
En känsla blir till en beröring.
En människa möter en annan människa
och universums egen rörelse fortsätter genom oss.

Kanske är jag inte en varelse skild från allt annat,
inte en ensam ö i ett gränslöst hav,
utan en våg där havet för ett ögonblick
har fått en egen form.

En passage där kosmos passerar genom sig självt.
Där det som varit stumt får en röst.
Där det som varit blint får en blick.

Från utsidan inåt.
Från insidan ut igen.

En liten port i det stora mysteriet,
en öppning av kött, minne och dröm,
där existensen stannar upp ett ögonblick
och viskar till sig själv:

Se… jag kan se.