Sinnets bubblor

I kärrens tysta famn,
där sommarens värme, väcker dess röst,
stiger bubblor, små, envisa,
osynliga önskningar.
Jordens egna viskningar.

De spricker vid ytan
med en doft av död jord,
och jag, i mitt sinne,
känner dess evighet.

Spontant, som lövet,
som faller när det vill,
och tiden glömmer dess namn.

Där,
mina ritualer bor,
i det oväntade,
i det plötsliga behovet,
att med trollögat se!

Mot det som är där,
mot det som inte syns.