Långt i fjärran någonstans emellan solnedgångens slut och en brusten midnatts klang.

Jag minns. Jag stod på randen av en första krets — till mitt inferno.

Jag hade kanske bara levt mitt liv till hälften. Jag minns. Jag minns det än.

Vilsen. Allt var tyst. Jag kunde inte se min väg.
Allt var becksvart snårig skog. Vilsen.

Jag minns. Den skogen väcker bilder som inte går att måla — gränslösa och vilda. Utan nåd.

Jag minns. Kroppen darrade av rädsla och av skräck.

Och svettades.

Och klockorna de klämtade för människan på skyddslös flykt.

Långt i fjärran någonstans.

— den första sången blir den kanske enda sången, nu —-