Kanske är den största rädslan inte döden,
utan tystnaden som följer när allt annat har tystnat,
när ingen längre kan distrahera oss från oss själva
och våra egna tankar står kvar som skuggor i ett tomt rum.
Vi flyr in i sorlet, arbetet, begären och skärmarna,
in i rösterna, ljusen och de ständiga rörelserna,
inte därför att världen alltid är så lockande,
utan därför att vårt eget inre ibland känns alltför stort att bära.
Vi fyller dagarna med sådant som kräver vår uppmärksamhet,
så att vi slipper höra det som viskar under allt annat:
frågorna vi skjutit undan, sorgen vi inte hunnit känna,
längtan som fortfarande väntar på att bli sedd.
Vi lär oss att kalla flykten för liv,
att kalla rastlösheten för drivkraft
och tystnaden för tomhet.
Men kanske är tomheten inte tom alls.
Kanske är den ett rum som ännu inte blivit bebott,
en plats där det gamla långsamt faller sönder
för att något sannare ska kunna ta form.
Och ändå är det just där,
i ensamheten inför den man är,
när maskerna blir för tunga att bära
och alla vägar ut tycks le tillbaka till samma punkt,
som något stilla börjar röra sig.
Där, i det ordlösa mötet med sig själv,
kan man för första gången sluta fly.
Inte för att alla svar plötsligt uppenbarar sig,
utan för att frågorna inte längre behöver skrämma oss.
Man kan sitta kvar i mörkret,
höra sitt eget hjärta slå
och förstå att även det som gör ont
är en del av det levande.
För friheten väntar kanske inte på andra sidan av oss själva,
utan mitt i det vi så länge försökt undvika.
Den finns i förmågan att stanna kvar,
att se sitt inre utan att genast döma det,
att låta sorgen ha sin plats,
rädslan sitt namn
och längtan sin riktning.
Och när tystnaden inte längre känns som ett hot,
utan som en djupare sorts närvaro,
kan vi upptäcka att vi aldrig varit så ensamma som vi trott.
Under bruset, under flykten, under alla berättelser vi byggt om oss själva,
har något stilla hela tiden väntat.
Inte på att vi skulle bli någon annan,
utan på att vi äntligen skulle våga vara den vi är.