Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Återblick

Återblick

Det finns en tid i livet då eftertanken börjar vandra sina egna stigar.
Inte för att finna vägen framåt, utan för att återvända till de vägar man redan har gått.
Sent i livet kan det som en gång var oförrätt, saknad, eller bitterhet få en annan färg. De hårda orden som en gång brände kan ligga kvar i minnet, men de behöver inte längre bränna. Vänskaper som gick förlorade, kärlek som kom och kärlek som försvann, stunder av lycka och stunder av hat – allt detta börjar sakta finna sin plats i den stora väven av det som blev ens liv.
Man upptäcker kanske att man inte behöver förlåta allting för att kunna gå vidare.
Inte heller behöver man förneka det som gjorde ont.
Det räcker ibland att se det.
Se det som en stig man en gång vandrade, med den människa man då var.
För även de vägar vi helst hade velat slippa har lämnat något efter sig. De har format blicken, gjort hjärtat varsammare på vissa platser och hårdare på andra. Några lärde oss att hålla fast. Andra lärde oss att släppa taget.
Och någonstans där, mellan minnet och nuet, börjar man förstå att livet inte bara består av de vackra stunderna.
Det består av hela vandringen.
De yttre stigarna genom skog, över fält och längs havet – och de inre stigarna genom rädsla, kärlek, vrede, ensamhet och förundran – hör egentligen ihop.
Man har vandrat dem alla.
Och kanske är det detta eftertanken till sist gör med oss:
Den försonar inte nödvändigtvis världen med oss.
Den försonar oss med det faktum att världen blev som den blev.
Att vissa dörrar stängdes.
Att vissa människor gick vidare utan oss.
Att vissa ord aldrig blev sagda och andra aldrig borde ha sagts.
Att det fanns kärlek.
Att det fanns förlust.
Att det fanns dagar då man gick vilse och andra då man, utan att riktigt förstå hur, fann hem.
Så sitter man där, sent på dagen, och ser tillbaka.
Inte längre som domare över sitt förflutna, utan som dess vandrare.
Och kanske kommer då den stilla insikten:
Jag behöver inte älska alla mina stigar.
Jag behöver bara erkänna att jag vandrade dem.
För de är inte längre bara det som hände mig.
De är en del av det som blev jag.
Och när också de mörka stigarna får finnas bredvid de ljusa, uppstår något märkligt och vackert.
Inte glömska.
Inte förnekelse.
Utan ett slags stilla bekräftelse av livet självt.
Jag var där.
Jag levde.
Jag älskade.
Jag förlorade.
Jag gjorde fel.
Jag blev sårad.
Jag fann glädje.
Jag vandrade vidare.

Och ännu är stigen inte slut.




Fri vers av Gurlitz VIP
Läst 70 gånger
Publicerad 2026-09-08 10:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gurlitz
Gurlitz VIP