Skenheliga kristna människor. Skrapar man på den harmoniska, snälla, vänliga och timida fasaden och provocerar dem så öppnar sig ett bråddjupt mörker, en otrolig vrede, ett hat som rabiat slår svarta blixtar omkring sig. Allvarligt mindervärdeskomplex och trygghetsnarkomani och det är livet som pågår men man lever det inte riktigt vilket man måste slå bort. Man lever i ett förvirrat och desperat vacum av förträngda förödmjukelser och tvångsmässigt skruvar man ur glödlampor i andra människors livsträd. Man är bergsäker på vem man är men man är i själva verket någon helt annan. Det är inte man själv som tänker, det är djävulen som talar. Man är radikalt vilsegången men det förnekar man. Man övertygar sig själv om att man mår bara alldeles utmärkt. Man är inte på kartan och älskar hugga mot dem som är svaga och annorlunda. I församlingen är man så välartad och förtroendeingivande. Man är en underbar mönsterkristen och lyckad person som prisar Herren och halleluja. Att sitta tyst med sig själv, meditera och gå på djupet är helt enkelt helt omöjligt. Det flimrande kaoset inombords. Det måste hända någonting i det yttre hela tiden, vilket är ett sjukdomssymptom. Ångesten klockan tre på natten. Sömnproblemen. Att uppsöka en psykoterapeut eller psykolog skulle ha gjorts för 45 år sedan. Man har sprungit genom livet, förträngt och stängt av tillsammans med de andra i den schizofrena familjen och nu befinner man sig i en svart återvändsgränd av hopplös inre ensamhet. Man har en fin lägenhet och en fin bil, en fin stor TV samt en fin reclinerfåtölj. Allt är toppen tycker man. Inombords har man en kränkt, sviken och övergiven pojke som desperat skriker efter uppmärksamhet, ömhet, empati och förståelse. Lillebrors död hösten 1967. Pappas självmord våren 1976. Nu vänder vi blad och blickar framåt. Sladdbrorsan som blev så förskräckligt psykotisk. Det förträngdes och glömdes bort. Livet som bara måste fungera och man är tvungen att upprätthålla en fasad av att man är normal och välmående. Man har ju Jesus i alla lägen. Ens fru som lämnade en för en annan man trots att man är en så bra människa. Ens skräck för att visa svaghet och ta emot kärlek. Man förtränger, stänger av, och på lördag börjar ens älskade SHL i ishockey, den stora tryggheten och glädjen i höst och vinter. De annorlunda, konstiga, svaga och urspårade människorna som måste tryckas ned och förolämpas. Själv är man ju perfekt. Sladdbrorsan, konstnären och författaren som ständigt självömkar sig för och överdriver sitt psykosomatiska trötthetssyndrom. Han ska inte komma och tro att han i något avseende är bättre än mig. Det är så skönt avreagera sig på någon som inte kan försvara sig. Jag blir så stark av det. Att det faktiskt är jag som styroch bestämmer och har full kontroll över min framgångsrika livssituation. Den allt värre ångesten på nätterna. Dörrar som står och slår. Demonisk aktivitet. Den snygga fasaden som har börjat att krackelera betänkligt. Att falla handlöst ned i en bottenlös avgrund och inte ens Gud kan hjälpa en i ett samhälle som badar i en falsk trygghet.