Hösten bär ett språk som bara hjärtat tycks förstå. Träden släpper inte sina löv av sorg, utan av tillit. De vet att det som en gång burits med kärlek, också måste få vila.

Då kommer de tillbaka till oss.

Inte som steg på grusgången eller som röster genom den nyss öppna dörren, utan som en stilla närvaro mellan den svala vinden och det gyllene ljuset.
Älskade vänner som vandrat vidare, går inte längre bredvid våra fötter, men de fortsätter att leva som spår lämnade kvar i våra hjärtan.

Vid höstens avtagande dagar och med doft av jord, föds ett märkligt vemod.
Inte därför att kärleken var liten, utan därför att den alltid visar sig vara större, nu när tiden inte längre kan bära ännu en kram, ännu ett skratt eller ännu ett enkelt:

stanna en liten stund till.

Man upptäcker att människans största sorg sällan är att hon älskat för mycket.
Det är den stilla insikten i att hon alltid kunnat älska ännu mer.

Så står man då där medan löven sakta faller omkring en, och varje löv tycks viska samma enkla sanning:

Var varsam med dem som ännu går bredvid dig.

För en dag blir även deras fotsteg till minnen, och då återstår bara den kärlek som verkligen hann sägas.
Kanske är det därför hösten är den vackraste av årstider.
Inte för sina färger, utan för sin vördnad.
Den lär oss att allt som mognat en dag måste vila, och att det djupaste sättet att hedra dem som så gjort, inte är att hålla fast vid deras frånvaro.

Utan att låta den kärlek vi aldrig hann ge, bli den kärlek vi ger varandra i dag.