Det märkligaste med kärleken är kanske inte att den kan bära så mycket.
Utan att den ibland bär så länge att den glömmer sin egen rygg.
När barnen var små var det självklart.
Man knöt skor, torkade tårar, lagade mat, tvättade kläder och plockade upp det som livet lämnat efter sig.
Då var omsorgen en glädje, därför att den lärde någon att en dag kunna bära sig själv.

Men ibland kommer aldrig den dagen.

Och när den inte gör det, blir kärleken inte mindre.
Den blir bara äldre.

Det är inte arbetet i sig som blir det tyngsta oket.
Det är sorgen över att den hand som en gång ville lära någon att bära sitt eget liv, fortfarande står kvar och bär det åt dem.

Ändå vill kärleken inte bli fri från sina barn.
Den önskar bara att de en dag ska bära världen bredvid den – inte ovanpå den.