Petrichor

I regnets milda fall, när himlen ej gråter men viskar,
vaknar jorden ur sin tystnad,
och ur dess bruna djup stiger urdoften –
ej en stank, ej en parfym,
men en andning av före-sådd tid.

Det är då jag vet –
att dropparna, nyss fallna ur molnens glömska,
smyger sig ner bland torra partiklar,
och i deras förening, i deras stilla äktenskap,
föds den doft som alla levande minns.

En doft äldre än sång,
äldre än kött,
en kod ur gryningens mossa.

Jag känner henne då –
modern utan namn, vars hud jag är,
vars suck stiger i mig som glädje,
trots att jag glömt varifrån jag kom.

I den stilla regndroppens möte med stenen
uppstår en sång som ingen hör med örat,
men hjärtat minns.

Där är jag — en gång till.
Där är min pärla,
förlorad i dimmornas sal,
men aldrig borta.