Kanske,
är evigheten inte ett oändligt hav av tid.
Kanske,
är den ett enda andetag.
Där inget längre är skilt,
Där stjärnan känner människan.
Där människan känner vinden,
Där vinden känner ljuset.
Och ljuset,
känner….. sig självt.

Om jag för ett enda ögonblick,
fick ana detta,
då räcker det.
Inte för att veta.
Utan för att inte längre känna rädsla.
För den som en gång anat,
bär dess doft,
genom hela vandringen.