Ljuset här inne har ingen värme. Det bara faller över oss,
slätt, vitt och utan skugga.
Vi har suttit så länge i den här spegelsalen av röster som inte finns,
att jag har glömt hur din hud känns när den brinner,
och hur marken smakar när man faller.
Allt har blivit så lätt. Så viktlöst att det gör ont.
Men när jag lägger min hand mot din handled blöder ett spår igenom.
Det är ett arv av spruckna läppar och grova, trötta händer.
De som gick före oss bar inte på sken, de bar på tyngd.
De grät tårar som smakade salt, de älskade så det brast,
och de betalade för varje tum av luft med sina egna liv.
Deras andetag var aldrig tämjda,
de var vilda, tunga, febriga och sanna.
Det är deras bortglömda puls som plötsligt slår mellan mina fingrar och din hud,
en underjordisk flod av levande blod som vägrar att sina.
Vi har burit på en tomhet så länge att själen har frusit till is.
Men glöden från deras gamla eldar dog aldrig,
den har bara väntat under askan på att vi ska minnas.
När allt runt omkring oss blir tunnare, mindre och mer genomskinligt,
brister något djupt i mitt bröst.
Jag ser på dig. Du ser på mig.
Och vi känner hungern efter något som är på riktigt.
Vi reser oss.
Vi vänder ryggen mot allt som bländar oss och faller på knä i deras fotspår.
Vi reser oss i en vördnad som spränger bröstkorgen,
för dem som blödde på riktigt, som bar oss genom mörkret innan vi ens fanns.
Låt det som är konstlat rämna, låt tårarna äntligen få bränna fritt över kinderna.
De gav oss en verklighet av kött, kärlek och smärta,
och jag vägrar att låta deras uppoffring blekna bort i tystnaden.
Allt omkring oss slocknar.
Bara en bottenlös, helig tystnad blir kvar.
Under våra nakna fötter vilar den tunga, ärvda jorden.
I mina ögon brinner din blick, och i din brinner deras.
Vi bär dem med oss nu,
i varje snyftning, i varje andetag,
i varje äkta, bultande pulsslag.