Man bär på en svart outhärdlig sorg och förtvivlan. Det friska samhället och ens omgivning som kräver att man ska vara konstant stark, glad, positiv, optimistisk,
nöjd och väldigt tacksam tra tra la la la.
för annars blir det mentalsjukhuset ögona
böj. Man ska vara normal. Man får definitivt inte vara annorlunda Man lär sig rätt så fort skådespeleriets ädla konst. Inte visa svart outhärdlig sorg, svaghet och förtvivlan. Man införskaffar valium som man dagligen sköljer ned med en sjuttiofemma vodka.Det ska vara skönt att vara en otrolig människa som aldrig klagar och gnäller för minsta lilla. Man ska vara en rejäl och hederlig karlakarl som aldrig ger upp, en klippa. Ångesten som blixtrar i ens kropp och den allt starkare känslan av bisarr surrealism. Frugans förlöjligande hånskratt. Arbetskamraternasutfrysning. Det är som att befinna sig i helvetet. Doktor Stewart Swing med sin iskalla, ondskefulla och beräknande blick. Man blir inlagd och satt på en tung dos hibernal som är lika med en djup vintersömn av att hasa sig fram i korridorerna som en zombie. Thore Skogmans glada och käcka låtar ur högtalarna. Det är julen 1966 och man får absolut inte träffa sina älskade barn. Sverige är ett alldeles utmärkt land av rättvisa, samhörighet och ren kristen kärlek. Lobotomeringen gick snabbt och nu är man ingen och ingenting. Man är fullständigt bortglömd. Man är en hopplös och meningslös föredetting i väntan på döden. Personalen är också sinnesrubbad. På ens gravsten står bara ens patient- och avdelningsnummer. Man har aldrig existerat.