Ibland är jag en figur som går med lösa skosnören. Vill inte se mig i spegeln på morgonen, att snubbla är lätt när skosnörena inte är knutna.

Vid varje snubbelsteg drar jag min älskade ned med mig på asfalten, hon slänger sig alltid under och är den som dämpar fallet.

Hur många byxor har fått hål över knäna och hur många gånger har gamla skrapsår rivits upp?

Jag önskar att jag kunde flyga för att aldrig mer behöva falla i gatan, jag vill vara din Stålman och komma till undsättning. Men Lois Lane behöver inte räddas och jag vet att om jag bara knyter skorna så kommer jag aldrig att behöva flyga.

Skosnören är svåra att knyta ihop i mörkret när fingrarna är kalla och darrar. Vill du kupa dina händer runt mina och låna mig dina varma andetag en sista gång?

Tillsammans kan vi skapa ljus och läka våra sår, jag lovar att alltid knyta mina skor hur jag än mår. 
Aldrig mer kommer våra fötter att skiljas från marken där vi går, inte förrän vi skrattat oss till döds när vi har levt i minst 100 år.