Del ett.
Är några ord jag hittade på en dag då det uppstod en paus
i mitt arbete. Jag lutade mig över interntelefonen och sade
med svag röst till receptionisten Ulla, att jag inte ville bli störd.
Sedan glömde jag bort hela saken, tills någon timma senare
då Ulla berättade för mig att herr Andersson var här.
Jag vaknade upp ur min pausvila, resten mig ur soffan och
gick de få stegen bort till skrivbordet. Där satte jag mig
rakryggad i den läderklädda chefsstolen och tryckte på
den gröna knappen. Vilken fick den gröna lampan att lysa
ovanför dörren. De där tre lamporna fungerar ungefär
likadant som i ett sådant där trafikljus. Rött för 'upptaget'.
Gult för 'inte helt färdig' och grönt för att kunna ta emot
tidsbestämt besök. Även om herr Andersson, vilken är direktör
med fem anställda, fått en tid av min sekreterare Ulla,
till klockan 14.00. Så lyser grön lampa först 14.15.
Det är för att ärendet framför Ulla, skall hinna bli avklarat.
Han skall hinna kunna slappna av eller inte. Kanske trissa upp
sig inför mötet med 'doktorn'. På min mottagning kostar det inte
besökaren något. Det är firman som så där hedersamt betalar.
Firman som personen antingen är chef för eller anställd i eller hos.
Eller kommunen som personen ifråga arbetar för. Ullas röst
kan höras i hela det rum jag tar emot i, en sådan där ljus men litet
'enveten' röst. Du förstår dig kanske inte sådär precis på saken,
men rösten är tydlig nog och påminner något om hur mor eller far
kunnat låta, om jag bara haft min mottagning före märk värdiga
andra världskriget eller så. Startad redan före 'den stora katastrofen',
det vill säga mellankrigstiden. Alla 'visste' att det skulle bli krig
igen. Om de nu inte som 'visste' att det aldrig skulle bli krig igen.
Del två.
Eller 'visste' att krig och stridigheter, det alltid varit någonstans
skulle komma att som 'blossa upp igen'. Osäkert bara hur, var
eller när. Före 1984, då min företrädare hade uppgiften att lyssna
på människor som ville 'prata, prata', sitta tysta som i väntan på
att jag skulle försöka mig på att tala. Eller som kunde tänka sig
att börja prata ungefär litet sporadiskt sådär, utan att som direkt
'komma till saken'. Eller en variant på ett tidigare besök, tiga sig
igenom tiden för besöket. Ibland kom 'pratandet' igång en fem
minuter innan 'tiden var ute'. Det gick visserligen ofta att gissa sig
till vad som skulle komma att utspela sig, eller väl inte utspela sig.
Det var helt enkelt olika. En del besökare hade fått för sig att de
själva hade något att säga till om. Andra trodde bestämt att jag var
den som skulle i alla lägen 'respekteras'. Själv så brukade jag låta
'tiden ha sin gång'. Besökaren hade ibland regelbundna rutiner,
oavsett vilka de där rutinerna än gick ut på. Min 'metod', om jag
efter hand kom på mig själv med att ha någon, var att vänta i hela
fem minuter, innan ljuset slocknade i en lampa som jag hade en
timer på. Det var som en sorts signal om att nu hade de första fem
minuterna 'runnit iväg' och besökaren kunde få för sig att börja
'agera'. Men lika ofta som besökaren började 'agera', prata eller
bara resa sig upp och börja gå omkring litet planlöst i rummet.
Så hände ingenting särskilt sådär som plötsligt, då ljuset i lampan
slocknade. Håkan sade ibland om min 'stil', om jag nu hade någon,
var att 'behålla lugnet', vad som än hände. Oberoende om någon
ting verkade att hända, utspela sig eller inte. Ibland hände det då
verkligen något, utöver det vanliga alltså. Men som sagt, ofta som
hände mera just det vanliga, det väntade. Inför en del besök har
jag arrangerat rummet så som jag inbillar mig skulle ha någon
Del tre.
inverkan på skeendet och ibland verkade det som att någon kunde
reagera på vissa arrangemang. Jag kunde ha en skål med dekorativa
jordnötter, rostade eller inte, på ett bord vid den ena möbeln, soffan
eller någon av de skinnklädda fåtöljerna. Mattorna var ofta olika för
litet olika besökare. Exempelvis ha mönster som påminde om några
'orientaliska mattor' eller enfärgade halvtäckningsmattor från där
exempelvis Finland eller Danmark. Jag hade lagt märke till att vissa
mattor skapade oro hos en del klienter, de från Norge exempelvis,
hade jag låtit magasinera hemma hos min ena syster, min yngre som
syster vill säga. Hon ville gärna kunna 'stå till tjänst', trots hennes
man Odd, som var från just Norge. Han ville ha mattorna i just gäst
rummet, inte utspridda här och var i villans olika rum. Även om alla
människor vill kunna vara speciella, litet för sig. Så ville han nog
vara 'extra speciell', fast det medgav han förstås inte. Han ville bara
kunna 'kontrollera' och 'bestämma' över vissa saker i hemmet som
var i och för sig hela familjens, bara att han nog såg det som 'sitt'.
Men åter till besöket med Herr Andersson. Många nog i kungariket
Skandinavien och även en del andra landsändar, råkat heta just så
eller någon variant av. Du vet, Andersen, Anderson, Ahndersson,
Andherson eller något annat i ungefär samma stil. På att nog herr
Andersson skulle valt att inte ändra alls på namnet, var ungefär lika
intressant som om han trots allt velat ha det så. Ofta nog var skälet
att utskilja sig från andra, att försändelser inte skulle 'hamna fel'.
Ungefär som om tre i samma trappa i ett flerfamiljshus hetat där
Johansson eller Svantesson. Det fanns i och för sig exempel på
människor som inte ens var släkt med varandra och ändå bodde
på ungefär samma gata eller sträckning av gatan, hette något i
stil med exempelvis Christersson, Petterson, Almgren eller just
Del fyra.
Andersson, med eller utan utmärkande drag. Få visade sig vara
bosatta i Sjön. En plats hade verkligen fått namnet Sjön, och folk
frågade ibland om de trodde att de 'satt i sjön'. Platsen där familjen
visade sig ha sitt sommarställe, hyste färre än 397 själar.
Ulla visade sig vara släkt på långt håll med min familj. Jag hade nog
bara som 'förträngt' vilken närmast enorm släkt vi hade tillsammans.
Alla var visserligen släkt med varandra, skulle det som just visa sig.
Bara att jag inte hade någon riktigt kontrollerad koll på i vilka läger.
Herr Andersson hade visat sig heta Agaton, bara inte Agaton Sax
och han bodde inte ens i en köping. Agaton Sebastian Christian
Victor Barabantus Ambrosius Ossian Andersson. Som herrn visat
sig att kunna heta, kanske till och med fått för sig att inte ändra.
ASC VBA O Andersson, stod det på hans visitkort. Inga punkter,
trots att det vanliga var just punkter. Jag tänkte först att han var
Amiral i flottan eller någonting i den stilen. Men så var det alltså
inte. Hans föräldrar hade bara haft litet svårt att bestämma sig
tydligen. Han hade inte ens något 'Direktör' eller 'Fabrikör' före
namnet, var den titeln nu skulle kunnat stå någonstans, på kortet.
Kortet var rött vitt och blått, som om han var från mytomspunna
Brittiska imperiet eller rent av Stavanger i det mytomspunna landet
Norge. Av någon anledning hade jag fastnat för staden Stavanger.
Kanske för att någon gren av släkten inte var bosatt just där, utan
i Lillehammer i den delen av det landet. Om de var stolta eller så
harmsna över att OS ägt rum just d är, verkade inte framgå.
Det var som om grenen i Lillehammer varit full av kvistar.
Du vet ett sådant där släktträd med ej helt ifyllda rutor som
vore de hemliga och därför icke så omtalade eller riktigt läskiga
utan mest bara som en sorts underkläder förr, onämnbara.
Del fem.
Herr Andersson hade ett tag en favoriserad plats i rummet där jag
valt att ta emot, även om jag i början kan ha nämnts som efterträdare
till den som haft platsen före mig. Som om jag sålt kläder eller varor
för livsmedel i någon butik i slutet av Stora Gatan. Vilken gata i någon
stad kunde låta tala om sig som 'Storgatan'. Men jag hade aldrig sålt
livsmedel, bara arbetat i butiker som sålt blommor och artiklar för
trädgården, stått som biträdande assistent där det såldes mattor som
var importerade, direkt eller via en mellanhand. Inte ens då jag stod
i en bokhandel och sorterade in sådant som skulle in i hyllor för en
eller annan serie eller avdelning för vuxna eller något yngre läsare.
Det fanns flera olika avdelningar helt enkelt, nog likt i biblioteket.
Numera fick jag sortera in mina besökare i mer precisa kategorier.
Var och en hade en egen mapp eller kategori och de skilde sig ofta nog
ifrån varandra.
Det gick inte ens att sortera in dem i olika grader av tysta eller pratsamma.
En del av dem var helt enkelt det ena eller andrai perioder.
Kanske hade de, blott de visat tecken på att vara konstnärligafått varsin färgnyans som sin mörkblå period, beroende mera på val av klädsel ihop med om de valt att vara tystgående eller mera uppsluppna.
Människor kan helt enkelt vara om växlande, något beroende på om
någon främling eller närstående 'gått bort' nyligen, sista dagarna eller
så.
Herr Andersson har talat med Ulla, den där väntans tid mellan att
få finna frid i sinnet och sedan trava på.
Öppna dörren då lampan ovan lyser grönt.
Kliva in och då får jag uppleva hur han sluter dörren bakom
sig i vilande känslan eller som i ilska, om det där hårda ljudet hörs av.
Har jag haft egna tiden till att stilla ett möjligt rört sinne efter besökare
som lämnat mig förut redan.
Två har jag kanske hunnit med redan och nu kommer.
Då herr Andersson som är lik en lugn vågbrytare mot detta
förutvarande.
Lika olika dagar vid havet kan arbetsdagen varsla om.
(Då texten låg i utkast, kunde texten läsas i fyra-radiga sjok, verser.
Men då texten sedan lades ut till publicering, har skrivprogrammet
valt att lägga ut texter osorterad och likt en hoppande groda eller
känguru, från del fem och framåt, efter halva texten...
utan min egen medverkan därtill, så ha därför tålamod med den
publicerade texten, som skrivprogrammet i sig fått fnatt plötsligen.
Eventuellt kommer jag tvingas att skriva om texten, på annat sätt,
som för att smeka skrivprogrammet 'medhårs'...
Som du kanske ser av bilden, är den plåtad med min egen kamera,
en av dem i vilket fall, en sensommardag i augusti 2009.
På det eminenta Hötorget, i mitten av huvudstaden på S.)