Någon har undrat hur just jag gör då jag skriver.
Jag har berättat om saken något förut.
Både vad en text kan tänkas innehålla samt hur just jag gör då jag skriver.
När jag skulle skriva min första text, var det en uppsats i skolan, i klass åtta i högstadiet.
Det var en hjälp för mig att jag hade dels lärt mig fingersättningen för tangenterna.
Dels att jag hade läst ungefär trehundra böcker redan innan.
Dels ungdomsböcker som handlade om allt möjligt, exempelvis de fyra böckerna om Åshöjden, romaner om människor i och kring en fotbollsklubb i gärdsgårdsserien.
Dels böcker med sagor i exempelvis 'Tusen och en natt'.
Dels så kallade 'flickböcker', Kulla-Gulla som är en bokserie och en drös andra böcker om hästar och de människor, vilka fanns att ta hand om hästarna.
Dels en massa böcker i andra bokserier.
Jag 'slukade' böcker helt enkelt.
Det gjorde att jag så att säga, hade det i 'blodet' eller 'i ryggraden'.
I minnet helt enkelt och jag hade läst böcker av exempelvis Jules Verne och Robert Louis Stevenson, romaner för 'vuxna', äventyrsböcker helt enkelt.
Tidlösa romaner kan en väl säga.
Det spelar inte så stor roll vilka författarna är eller var, huvudsaken var att läsa deras böcker.
Så när jag sedan blev övertalad om att skriva något i skolan, då tänkte jag inte ut någon sorts handling eller så.
Eleverna fick i uppgift att skriva exempelvis om sitt sommarlov eller en påhittad berättelse om en dag vilken som helst, oavsett väder eller tid på dygnet.
Berättelsen skulle gå att läsa, läraren skulle sedan sätta betyg på den, rätta stavfel genom att sätta en bock, ett v-tecken alltså, räkna mängden skrivfel och så vidare och i slutet sätta det där betyget.
I form av en bokstav eller siffra samt skriva någon kort kommentar.
Det var min första påhittade text och jag skulle skriva den på ungefär 3 och en halv A4-sidor.
Så jag bara började skriva, utan att tänka på om det var 'bra' eller 'läsvärt'.
Det gav jag 'blanka fan i'.
Jag brukar 'se det för mitt inre öga', som att se en film ungefär.
Och så skriver jag det som 'jag ser framför mig'.
Jag struntar i om historien tar mig någonstans eller inte.
Jag behöver inte bry mig om ifall den har ett slut eller ej, jag bara skriver och så bara blir det något.
Vill jag skriva en lång novell så gör jag det och ibland skriver jag en kort sak.
Vill jag ha rimmad text så skriver jag det, annars kan det lika väl vara orimmat.
Ibland blir det som finns i texten 'något som faktiskt kan hända'.
Ibland blandar jag rimligt och orimligt, det vill säga som i en dröm.
Anser jag att det behövs en 'limerick' så försöker jag mig på det.
Jag ger helt enkelt 'fantasin fria tyglar'.
Jag bara 'litar' på min egen förmåga att skapa eller så struntar jag i om jag 'kan' eller inte.
Jag bara gör något.
Som att klä mig för att springa någonstans.
Genom en bit skog, på en parkväg, på trottoaren på gator och torg, gärna om dagen.
Helst om det är 'uppehåll' och regnet eller snöfallet kommer före eller efter.
Ibland har regnskuren kommit då jag sitter och cyklar.
Det gäller förstås att vara envis, men ibland får en människa stanna och vila sig eller söka skydd för nederbörden.
Om det är någon sorts fest eller tillställning, så kan jag strunta i om jag har 'rätt' kläder och skor.
Jag kanske väljer i och för sig, bland olika saker, vad jag skall gå i.
Men ofta nog antingen 'kommer jag som jag är', eller så skiter jag i att till slut gå eller komma.
Du vet, ibland har Åke eller Beatrice kommit 'nästan ända fram' och sedan ändå tvekat eller gått hem igen 'bara så där'.
Så jag tänker ibland vilken sorts text jag vill skriva, ibland 'tycker jag' att jag 'behöver' några texter till en samling.
Och då tvekar jag inte.
En annan gång, ansåg jag plötsligt att jag behövde 40 nya texter för att komplettera en diktsamling.
Det behöver inte precis vara 'dikter', det kunde bli reflektioner ibland, precis lika bra.
I alla fall så skrev jag dem, på en eftermiddag.
En annan gång läste jag en bok med översatta engelska aforismer och något i en annan bok med översatta franska aforismer.
Jag blev så inspirerad av dem att jag på fyra dagar, råkade skriva 100 egna aforismer.
Ja, jag blir litet manisk ibland.
Som när Håkan och jag skulle 'ut och cykla någon timma igen', men så råkade det bli sådär en tre timmar istället.
Bara för att röra på sig var då roligt.
Det var ingen nederbörd heller och så hade vi ju sällskap av varandra.
Ofta gör en själv en resa, lång eller kort, till en annan plats eller så reser jaget i sällskap med andra, utomlands med färja, buss, tåg, bil, apostlahästar.
Allting är ett äventyr.
Bara att ta bussen in till staden eller från staden till annan plats, exempelvis en sjö, för att bada eller bara vara där.
Jag ser det som ett äventyr bara att gå och handla livsmedel eller spela på en match.
Jag går till tobix (tobaksaffären) och så spelar jag på en match, etta, kryss och tvåa.
Det blir tre olika kvitton.
Jag ser etta som ett spel, kryss som ett spel och så då tvåa som ett enskilt spel.
Jag menar, oavsett utgången, 1-0, 2-2 eller 4-5, så blir det ju 'resultat'.
Jag skulle aldrig få för mig att bara spela ett spel.
Jag struntar i vilka som möts i en match.
Igår spelade jag på ishockey, Luleå-Färjestad.
Det blev 20 kr på etta, 30 kr på kryss och 400 kr på tvåa.
Det såg länge ut att bli vinst för Luleå.
Du vet, det är tre perioder.
Det stod 1-0 i första, 0-0 i andra och sedan blev det plötsligt 0-3 i tredje. Fantastiskt, en 'nagelbitare' kan en väl säga'.
Jag hade redan 'gett upp' i andra perioden.
Så i text-tv hur det gick vartefter.
Nu kan jag inte rekommendera någon till att spela eller flyga till ett annat land.
Jag kan inte ens rekommendera någon att bära sandaler eller gå barfota genom gräset en sommardag.
Jag kan visserligen berätta om dagen då jag reste eller valde att dricka en kopp hett eller ett glas kallt, men var och en bestämmer väl själv.
Om det blir ett glas vatten, en resa längs Göta älv eller att dricka Blåbärsoppa i Mora efter att ha stått och glott på Vasaloppet.
Jag har visserligen varit i såväl Mora som Kramfors, Lund, Göteborg, Karlstad och litet varstans i Visby och 'utanför', det vill säga i Lummelunda grottorna där.
Men det är ingenting jag kan precis rekommendera.
Att skriva några rader i en gästbok eller att söka sig på att skriva en kommentar, det kan 'gå på ett ut'.
Envars liv är som en sorts inre resa och om det kan en själv berätta, i tal eller skrift, det väljer envar nog bäst själv.