Tystnaden tog på mig, För att tystnaden var giften i mig som skadade min själ, så långsam att varje slag blir så stark.

Jag frigjorde tystnaden och var ord som kom fram, de blev befriade men mina ord vägde ingenting och inte heller gjorde mina känslor. Du förgiftade mitt hjärta såsom min själ. Du fattade tag i allt som var rent i mig, dödade det med förakt.

Glöden i mitt hjärta brinner för den har du inte släckt, bara jag kan tillåta den att slocknas, men det finns så mycket mer att se.

Du var en gång i tiden, mitt allt, du var näringen till min själ, jag hungrade efter din kärlek, men fanns aldrig kärlek för att mätta. Du mättade mig nog, men inte var det smaken av kärlek jag tog utan något mer smärtsamt som släckte törsten av viljan att be om mer.