Det var en tidig vinterdag för ett tag sedan. En flicka, ensam i världen, övergiven, satt vid en nedlagd järnvägsstation. Av skräphögen framför henne påmindes hon av den eld hon brukade tända i den öppna spisen, den eld av ilska som då brann i hennes bröst.
Det enda hon tog med sig var filten, som gav henne tröst i svåra tider. Men nu, skyddade den knappt mot den bitande kylan.
Flickan har alltid klarat sig själv, inte behövt någon i hela sitt liv. Därför rymde hon, från sitt utåt perfekta liv.
När hon satt där på den kvarglömda stolen nära rälsen, huttrande, tänkande, insåg hon vilken lögn hon levde i. Alltid på egen hand. Vilken besvikelse! En uppdiktad verklighet.
Vad gjorde hon nu? Hon visste att hon var saknad, att hon saknade, innerst inne.
Kunde knappt röra läpparna, fast det spelade ingen roll, hon hade ändå ingen att prata med. Filten hemifrån, luktade fortfarande lavendel.
Kunde inte gråta, det var under hennes värdighet. Hon svalde. Flickan ville ha rätt. Hon hade bestämt sig för att komma hem om ett halvår, med en stolt min, vackra kläder och jobb. Det var planen.
Flickan hade inte ätit på två dygn, inte duschat på sju dagar, inte sovit gott, en enda natt, i hela sitt liv. Så går det när man försöker klara sig utan någon annan.
Nu satt hon här. Så gick det med hennes plan.
Varför bry sig om stolthet? Tårarna föll mot kinderna , mot marken, mot filten. Filten hon hade som liten kunde inte hindra henne från att ta sina tänkta sista andetag.
Lavendeldoften hade börjat försvinna, så också flickans självkänsla. Bättre ett utåt perfekt liv än inget alls.
Järnvägstationen var tom, övergiven. Från långt håll syntes fleecepläden fladdra, fastfrusen i isen. Filten, som hon alltid haft med sig.