Han grävde med hela sin stora skogsarbetarehand i den lilla snusdosan och stoppade sedan in en pris snus under överläppen vilket resulterade i att den svällde upp i dubbla dess ursprungliga storlek. Sedan sträckte han på sina kraftigt-byggda armar och såg sig omkring.
”Nää, bara ja å skogen idag.” skrockade han för sig själv. ”Bäst å börje jobba.”

Den första tallen gav lätt vika för hans yxa, men för varje träd han fällde så blev hans armar slappare och träden mera sega. Han kände hur mjölksyran forsade genom kroppen.
”Dax för en liten fika-paus.” sade han till en mossig sten.
Han satte sig på stenen med ett litet läderknippe i handen och pustade ut.
När han vecklade ut knippet så fann han ett par smörgåsar och en flaska hembränd sprit.
Spriten rann lätt ned för hans strupe och gav en varm, brännande känsla i kroppen. Smörgåsarna hade torkat, smakade mjöl och var svår-tuggade men det upprörde honom inte det mista.
Han andades in varje skogs-doft och njöt av hackspettarna och de andra skogsfåglarnas sång.
Lukten av barr och koda stack i hans näsborrar. En ensam myra kröp obesvärat över hans träsko men han mosade den lätt med tummen. ”Djävla pissmyra!” skrek han åt den, ”tror du att ja delar med mej va, din lilla fan?”

Mörkret hade sakta börjat dra sitt täcke över den ödsliga skogen och han anade att dagens arbete var slutfört. Gunnar och hans Nordsvenska häst skulle komma i morgon bitti och hämta de fällda träd-stammarna. Nu längtade han hem till frugan och ett ordentligt skrovmål framför en varm brasa. Höstvädret hade börjat krypa fram och nöp honom retsamt i baken. ”Snart kommer snön och fryser ihjäl dej!” hotade den kylande vinden.
Den frös honom ändå in i benet och fick honom att våldsamt hacka tänder. Nä, vinter var ingen årstid för honom inte!

Väl hemma så hade mörkret totalt omslutit allt i sin väg och han kände sig trött och hängig. Den lilla timmerstugan bjöd in honom i dess värme och han såg sin fru stå vid spisen. ”Ge mej mat Märta!” grymtade han åt sin fru. ”Ja din gubbstrutt, du ska få din mat! Som varenda dag i tretti års tid...” Märta suckade. Kvinnogörat var minnsann inte ett dugg mindre ansträngande än männens arbete, men det ville de aldrig inse.
När han hade slängt i sig de tre potatisarna och surströmmingen som bjudits somnade han direkt i kökssoffan och snarkade högljutt.

Dagen därpå hade redan det första snötäcket laggt sig. ”Förbannade väder!” hojtade han då han klafsade genom snön. Han mötte Gunnar på vägen.
”Goddag” ropade de åt varandra medan de tog sällskap. ”Hur mår hästskrället idag då?” frågade han.
”Jo, hon mår väl bättre än förut, men ja vette fan om hon kommer att orka så länge till. Hon ä ju gammal nu vettu.”
Han nickade instämmande. Jo, det kändes som den hästen funnits med i alla tider. Sedan han börjat jobba ute i skogen, och det var inte direkt i förrgår det...
Hästen som gick bredvid dem och släpade timmerstocksvagnen gnäggade sorgligt. Hon släpade hovarna efter sig och ryggen som hade sjunkit in efter alla år av tungt arbete gungade sakta i takt med stegen. Underläppen darrade på hästen och en strimla skummat dregel rann ned för den in i snön.
Han klappade hästen lätt på halsen och han såg hur musklerna under skinnet ryckte till av beröringen.
”Men hon var nog ett ståtligt sto en gång i tiden.” sade han fundersamt.
Gunnar nickade och log. Sedan började han att gräva i sin jack-ficka. Han drog fram ett par bruna cigarrer. ”Här, ta en.” sade han och räckte fram en cigarr.
”Det finaste märket, importerat direkt från Amerikas.”
Han tog emot cigarren och tackade. Han visste att sådana fina grejor var dyra och man fick njuta så länge man kunde åt en sådan lyxhet i vardagen.

Gunnar tog fram en tändsticksask och fick snabbt eld på en sticka. Båda männen böjde sig över lågan och hummade nöjt åt cigarrens exklusiva smak.
”Du å ja ä ena riktiga män. Sånna som oss finner man inte varje dag.” sade han medan han puffade ut ett stort rökmoln.
”Nää” instämmde Gunnar. ”inte varje dag. Men varannan!”
Båda skrockade högljutt. När de anlänt vid de fällda träden började de genast att lasta dem på vagnen.
”Ja funderar på å ta mej te storstan. Holmen vettu, å söka ett riktigt arbete!” sade han mellan sina lyft.
Gunnar rynkade på ögonbrynen. ”Ja vette fan om du blir någe lyckligare i Holmen. Där är konkuransen stenhård. Fast å andra sidan säjs det vimla av vackra jäntor ute på gatorna som man kan få för en liten penning. Det vore ju livet va?”
”Mmm.” Mummlade han, ”det vore livet.” Men han hade ju ändå frugan och barnen.
”Man kanske är menad te å leva resten av ens bedrövliga liv ute i skogen där man tillslut dör å ruttnar. Blir te aska, vare inte så prästa sa inne i byn? Att man blir te aska för dä va askan man kom ifrån?”

Gunnar ryckte på axlarna. ”Inte vet ja. Dä vare säkert, ja somnar alltid på gudstjänsterna. Frugan min säger att ja borde vare mer involverad å tjöter på mej dagarna i ända att ja inte tar intiativ eller va fan hon nu drällde om häromdan. Nää, ett ungkarlsliv vore nåt.”
De nickade åt varandra. Jo, han skulle till Stockholm, det hade han bestämt.

En vecka senare satt han i en hästvagn påväg till storstaden. Han hade lyckats övertala Märta att det var för familjens bästa att han skaffade sig ett bättre jobb så de fick mera inkomst. Han njöt av varje sekund. Äntligen skulle han få leva igen!
Hästens hovar klapprade mot kullerstenarna i stadens mitt. ”Stockholm nästa!” ropade kusken. Han betalade kusken och klev sedan av. Nu var han här, i storstan.
Han såg sig omkring. Så besynnerligt alla klädde sig här i Holmen. Svarta rockar och topphattar. Så lustigt. Men, för säkerhetsskull var det nog bäst att han själv skaffade sig sådana kläder om han nu skulle ”smälta in”.
Han klev in i en skräddarverkstad.
”Vad får det lov att vara herrn?” frågade en man när han klev in i butiken. Mannen rynkade på näsan åt hans utseende. ”Inte från dessa trakter?” frågade han spydigt.
”Ja kommer från skogarna i Värmland!” svarade han med kraftig röst. ”Ge mej en sån där fånig dräkt som alla går runt mä.”



Våran berättelse slutar här. Timmerhuggaren lyckades smälta in efter mycket ansträngande, men han blev arbetslös efter flera misslyckade arbetsförsök. Han blev alkoholist och dog som sådan på Stockholms smutsiga gator. Han återsåg aldrig Märta, sina barn, Gunnar eller skogen...