En wannabe har julafton, en egotripp
En chans att få brinna en liten stund
Sen bli slängd på de övergivnas tipp
Efter att ha levt på hoppet i en sekund

Tro du som så gärna vill tro
Blinda, du vill ju ändå vara blind
Det händer här, i vår stad Örebro
Tror du verkligen på en vind
I vilken jord låter du din själ gro

Kom och lev genom din ömkan, är det okej
Kom var ett offer, om du så gärna vill
Öppna ditt hjärta, blöd, spy bara ur dig
Din egen smärta du själv är orsak till
Men vad händer då publiken reser sig

Du predikar din visdom och har alla sanningar
Du har lidit, älskat och du har förlorat i hjärtans spel
Varje dikt läggs på hög, opublicerade samlingar
Och sanningen är så bitter då man inser sin egen del
En sanning, en fantasiprodukt
En egen verklighetsuppfattning
Inte lika verklig som köns fukt
Ditt karma är din packning

Du är bara en dålig repris av dig själv som ingen vill se
Du försöker överleva på myten av dig själv, aldrig nått nytt
Du genomgår en terapi och kallar det försanningar, se mig le
Du genomgår en gruppterapi där omgivningen redan flytt
Du är så nära att du inte har självdistans
Du tar ett steg framåt i stället för bakåt
Och ger du då dig själv en ärlig chans
Eller är du själv orsak till din gråt

Du sprider ditt budskap övertygad om att nån lyssnar
Men har du inte redan tappat kontakten med publiken
Men är det verkligen beundrans som gör att folk tystnar
På väg att sprida kärlek, kliver du över de stela liken
Du förgör dig själv, du orsakar ditt undergång
Du faller, du blir utan tvekan ditt eget fall
För en vilsen och ensam själ är vandringen lång
För en ensam vilsen själ är världen så kall

Så ironiskt att du var precis den du propagera emot
Så ironiskt att du fördömde din egen spegelbild
Så ironiskt, ödets ironi, du utgjorde själv ditt största hot
Ironiskt att ditt nästa liv ger dig ditt straff, må domen bli mild