Det kan vara så tungt att gå upp när man vaknar,
rummet känns kallt och mörkt,
lämnar en stum känsla av tomhet.

Kliver in i duschen,
låter det heta vattnet strila över min nakna kropp,
blodet börjar sakta flöda igen,
men kylan dröjer kvar.

Rusar till vardagens traffik,
samtal och möten med människor som ingen om dig bryr
mer än flyktigt, som vinden.

Äter stillsamt maten,
som är ett nödvändigt ont
stirrar in i ljuset jag tänt och tuggar.

Varför måste jag sova,
kommer ju ändå vakna upp,
lika ensam nu som imorgon.

Rummet känns kallt och mörkt,
det lämnar en stum känsla av tomhet.