Hon är en flicka av det slag som virar halsduken ett extra varv runt halsen och helst bär sin dunjacka långt in på sommaren. Hon är ständigt påbyltad, men ändå alltid naken. Thilda är hennes namn. Det har hon fått efter en mormor hon aldrig mött, och som troligen aldrig ens existerat. Thilda fryser så rysligt. Hon är säker på att om hon skulle ta av sig sin dunjacka en endaste sommar så skulle hon frysa ända in i själen, och troligen aldrig tina upp igen. Då vore hon en flicka av is.

Thilda är en sådan flicka som spenderar större delen av dagens timmar på diverse caféer, hon har sina favoriter såklart. Där avnjuter hon långsamt kaffe efter kaffe. Det ska drickas nattsvart, och vara starkt. Hon tänker att det ska vara som henne. Mörkt och starkt. Korpsvart är henne hår, och även hennes inre. Hennes ögon är mörkare än mörkret självt, men skimrar så ljuvligt ibland. Hon har läppar som aldrig pryds av ett leende, och som heller aldrig så gjort.

Hennes hjärta är ömt och varmt, säger de som tror sig veta. Hon lyssnar troget, och avslöjar aldrig en hemlighet. Hon finns alltid i förgrunden, men är ändå aldrig där. Hon är svår att missa, ändå har hon aldrig blivit sedd. Alla känner henne, men ingen vet vem hon är.

Om man frågar någon om Thilda, så säger de med ett leende:
– Oh. Vad ska man säga om någon som henne? Hon är en sådan som dansar taktfullt till musik hon inte kan höra. Men som aldrig, aldrig ler. Hon anser nog inte att det finns något att le åt i denna tragiska värld.


Denna dag, liksom alla andra, spenderas på ett café. Thilda skriver samtidigt som hon smuttar på sitt kaffe. Hon skriver kärleksbrev till ingen särskild, de är många hundra nu. Förseglade, igenslickade av hennes skära tunga. De skall aldrig komma att öppnas igen, och aldrig skall de sändas. De är fyllda med ord hon aldrig fått höra, som beskriver känslor hon aldrig känt. Hon skriver om ömma kyssar och trånande läppar, trots att hon aldrig blivit kysst. Hon skriver om längtan och om närhet, men aldrig har hon längtat, ej heller haft någon nära. Thilda skriver därför att hon kan. Hon kan binda ihop bokstäver till ord, och ord till meningar, som genom ett trollslag. Det kallas magi.

Hon sitter vid ett fönsterbord och blickar ut över staden. Mängder utav människor skyndar förbi, utan att se den lilla flickan i fönstret. Pennan tuggar hon för tillfället otåligt på. Kan orden någonsin ta slut? Var ska jag ta vägen om det sker? När allt redan är nedtecknat, då kan jag inte leva mer. Herregud, jag börjar tänka i rim. Måste ha mera kaffe!

Efter att hon fått sin femte kopp kaffe för dagen så händer det. Nej, inte det att orden tar slut. Fast i och för sig, hennes ord tar faktiskt slut, men endast för en liten stund.. In på caféet kommer en pojke, med en halsduk lika som hennes. Han måste ha en väldigt tunn hals, halsduken är lindad så många varv kring den. Han stiger målmedvetet fram till disken, och får frågan:
– Vad får det lov att vara?
Han ler lite finurligt, och så säger han:
– Det jag söker, det har ni ej. Det jag vill ha är precis rätt tjej. Hon skall ha hy vit som nysnö ögon och hår mörkt som natten. Hon ska spara sitt sockersöta leende till mig, och kunna leva på luft, kärlek och vatten


Oj, oj, oj! Du talar i rim, så otroligt charmigt. Det är till dig jag skrivit mina kärleksbrev! Thildas hjärta börjar snabbare.

Framme vid disken ler servitrisen och säger :
– Det vanliga? Kaffe med mjölk alltså, och kanske en maräng?

Han med halsduken nickar, sticker fram en hundralapp, viskar åt henne att behålla växeln och ser sig om efter ett bord. Då ser han rätt in i ett par nattsvarta ögon. De tindrar likt tusentals av natthimlens stjärnor och trots att de ser sorgsna ut dras han till dem. Han ser att deras skimmer är följden av ett par leende rosenröda läppar.

Han slår sig ned hos henne och säger:
– Oj, jag tror visst att jag snubblade och föll.
– Vilken tur, att du landade just här hos mig.
– Ja det var fint, att du tog emot mig.

Tillsammans föll de, och delade sin melankoli och sin låtsasglädje. Hennes ord tog aldrig slut, och hon frös inte längre lika mycket. Ibland log de i sin tvåsamhet och viskade om kärlek.
Och det var det vackraste som fanns.