Vad fan för liv är det här? Vem vill leva i den värld där jag lever i? Finns inget annat här än bråk, svek och bekymmer! Orkar inte mer. Snart avslutar jag det jag en gång påbörjade. Blod är det jag vill ha, rinnande blod från min arm. Blod som inte slutar rinna förrän det är för sent.

En efter en har alla vänt henne ryggen. De hade alla förrått henne. Nu stod hon där, med en liten fickkniv i högra handen. Med sitt annars så vackra mörka hår så rufsigt som det bara kan bli, med den är sorgsna och samtidigt ilskna blicken i sina stora gröna ögon och sina slitna kläder som hon rivit sönder i taggbuskarna inne i skogen såg hon galen ut, men hon var trots det fortfarande vacker att se på.
Hon stod där, högt uppe på kullen med ryggen vänd mot skogen, och stirrade rakt mot staden där alla hennes en gång vänner befann sig just nu. Solen höll just på att gå ner i väst och dess sken fick världen att se ganska sorgsen ut tyckte Alexandra. Hon tyckte det såg ut som om himmelen sörjde över att solen gick ner.

Hon stod där, med en ensam liten tår rinnandes ner för kinden, utan att bry sig om kylan som kröp sig fram eller om mörkret som sakta men säkert slöt sig runt om henne. Hon hade sedan hennes bästa vän berättat för henne att hon väntade barn med hennes före detta kille som hon förlorat det sista hon levde för. Det hade skett tidigt denna morgon.

Hon hade blivit väckt av att hennes mobiltelefon ringde tidigt på morgonen, oavbrutet. Hon hade svarat och hört sin väninnas röst som var lite lätt oroad och nervös över någonting. Hon hade inte velat prata om det i telefon, hon bad Alexandra att komma hem till henne så fort som möjligt.
Alexandra hade skyndat att klä på sig, ett par jeansbyxor och ett snyggt mörkbrunt linne med lite turkosa inslag och en vit stickad omlott tröja, hon struntade i att duscha eller att sminka sig. Hon lät håret vara som det var, lite rufsigt efter att hon sovit. Väninnans telefonsamtal hade gjort henne väldigt orolig så hon tyckte det var bäst att skynda sig.

När hon skulle gå hoppades hon på att ingen i familjen skulle vara vaken, men hon hade otur. Hennes far satt i köket när hon smög nerför trappan för att inte väcka någon. Hennes far frågade var hon var på väg en sådan här tidig lördags morgon. Hon vände sig lite irriterat om och svarade sin far att hon var på väg till Lisa, och han gav henne en sur min men motstod att säga något till henne och det gjorde inte hon heller utan vände sig om och gick.

Väl hemma hos Lisa vart Alexandra chockad över att hennes pojkvän, Christian, var där. Han satt i vardagsrummet i den svarta skinnfåtöljen. Han såg inte så glad ut över att se henne, men hon brydde sig inte så mycket om det, utan gick fram till honom för att ge honom en kyss innan hon skulle prata med sin väninna. Han avvisade hennes kyss genom att vända bort huvudet och grymtade fram ett \'hej\'. Alexandra förstod inte vad det var med honom, men muttrade fram ett \'hej\' tillbaka. Hon återvände sedan till Lisa som stod och såg på i dörröppningen med ett nervöst uttryck i ansiktet. Alexandra lade märke till att Lisa som annars var rödhårig hade färgat sitt hår blont, som enligt Alexandra passade mycket bättre till hennes solbrända hy och blå ögon.
Det var ett tag sedan de hade träffats och Alexandra lade märke till att Lisa inte var lika pigg som hon annars brukade vara. Hon frågade hur hon egentligen mådde och hade fått svaret \'följ med mig in i mitt rum så ska jag berätta\'. Alexandra gjorde som hon blivit tillsagd.

När de gick genom den avlånga hallen och kom fram till Lisas lilla rum gick hon in och satte sig på den breda sängen. Lisa suckade djupt innan hon satte sig ner bredvid Alexandra och började tala.
Hon berättade att strax efter det att Alexandra hade gått hem från Rickards fest förra månaden, så hade hon, Lisa, gått hem tillsammans med Christian hem till honom. Och där hade de blivit lite intima och hamnat i säng. Alexandra kunde inte annat än att glo på sin väninna och kom sedan fram till att detta måste vara ett skämt. Hon började skratta lite grann och sade \'det är ett bra skämt\' men slutade genast att skratta när hon såg väninnans ansiktsuttryck. Hon menade visst allvar. Hon tittade bort, hon visste inte vad hon skulle göra.
Bedragen av sin pojkvän med sin bästa väninna! Tillslut hade hon fäst blicken vid något glänsande på sin väninnas vänstra hand, på hennes ringfinger. Där satt det en guldring pryd med diamanter och hon såg genast upp på sin väninna. Hon tog tag i hennes hand frågade om hon var förlovad med någon. Lisa tittade skamset bort och sade kort \'ja\'.
Alexandra visste varken vad hon skulle säga eller göra. Inom henne var hon splittrad, men utåt bevarade hon sitt lugn. Hon frågade Lisa vem hon var förlovad med och fick till svar \'Christian\'.

Hela världen stannade upp för Alexandra. Var hon förlovad med hennes pojkvän? Det kunde bara inte vara sant! Vad var det för vänner hon hade egentligen? Lisa såg nervöst på Alexandra och tillade också att hon väntade hans barn. Alexandra återfick snabbt sitt medvetande och gav Lisa en ilsken blick och sedan reste sig så hastigt att hon skrämde Lisa. Hon fortsatte genom dörren ut i hallen och vidare mot vardagsrummet där hon visste att Christian satt. När han såg henne komma in ställde han sig snabbt upp och skulle säga något lugnande till henne men hon hade redan rusat fram till honom och börjat slå honom. Hon slutade inte förrän tårarna kom. Då förstod hon vad hon höll på med.

Han stod på knä och det forsade blod från hans näsa och då förstod hon att hon hade brutit hans näsa. Hon sprang därifrån. Ut från stan, in i skogen! Hon sprang genom taggbuskarna utan att bry sig om att taggarna rev sönder hennes kläder och att hon fick massor med rivsår på kroppen. Hon sprang så långt benen orkade bära henne in i skogen. Hon stupade vid en hög av fallna löv på marken vid ett träd och kröp ihop.
Hon låg där och grät tills hon inte orkade gråta längre. Hon låg där hela dagen. Tänkte på vad hon hade kvar att leva för nu när hennes bästa vän svikit henne och hennes pojkvän bedragit henne. Hennes far som jämt bråkade med henne och hennes mor som inte kunde sluta tjata om att Alexandra kastade bort sitt liv, att hon aldrig gjorde något rätt där hemma och bara var till besvär.

Efter många timmars tänkande hade hon äntligen fattat sitt beslut. Hon skulle lämna denna värld, en gång för alla. Hon hade försökt en gång förut men Christian hade stoppat henne då. Det skulle han inte göra denna gång.
Hon ställde sig upp och såg sig omkring. Skogen såg så fridfull ut. Träden slöt sig tät omkring henne med sina gula och orangea löv. Här och där föll ett löv sakta till marken. Hon följde dess väg från trädets gren ner till marken, sedan började hon gå tillbaka mot staden.

Det tog ett bra tag innan hon hittade vägen ut ur skogen och sedan styrde hon stegen mot staden för att ta livet av sig.
Solen hade sakta börjat gå ner. När hon gick såg hon plötsligt ett föremål som blänkte starkt i solljuset en bit bort i gräset. Hon såg nästan direkt vad det var och plockade upp det. Hon ställde sig på kullen och såg ut mot staden, och tänkte \'Blod är det jag vill ha, rinnande blod från min arm. Blod som inte slutar rinna förrän det är för sent.\'

Nu stod hon där med fickkniven i handen, solen hade nästan gått ner. Hon gick ner på knä och såg sig omkring innan hon lyfte fickkniven och tog ut en vass kniv. Hon drog upp ärmen på tröjan som numera var söndersliten och stack knivspetsen mot handleden. Hon började sakta dra kniven över armen, över pulsådern. Hon började genast blöda och hon lade sig ner.

Hon såg upp mot den stjärnbeströdda himmelen ovanför henne och tänkte \'nu är jag på väg dit upp\' och fick ett svagt leende på läpparna, hon var inte rädd. Hon blev sömning och slöt sakta sina ögon. Hon kände ingen smärta. Snart slutade hon även att andas. Hon var borta. Flickan som ingen brydde sig särskilt mycket om. Hon låg där, livlös under himmelen, med ett småleende på läpparna.