Glada traumatiska stunder. Där är många. Många upp-och-ner vända stunder. Och just nu, just nu är jag för trött. Jag skulle kunna somna här. Precis nu, Nu hade jag kunnat somna.

Om det inte vore så att jag väntar, jag väntar på dig. Väntar på att du ska ta kontakt med mig. Inte via det fördömda nätet, eller telefonen. Inte på något som helst fysiskt sätt. Nej inte något romeo&julia moment, där du står nedanför mitt fönster och kastar en liten sten. Vad löjligt! Du har ju ingen aning om vart jag bor! Usch Usch Usch, sluta ha så höga tankar. *JAGJAGJAG* Nej, jag väntar bara på att du ska ta kontakt med mig i din egna tanke.

Att du ska vakna upp ur din sömn, ur ditt festande. Eller vad du nu än gör just precis det här timslaget, en lördagsnatt så här dags.

Du vet att jag är kär, i dig. I det jag ser, finns där mer?(Låt mig veta i så fall!) Och jag bra hoppas att du ska känna det pirret jag känner, det jag tillåter mig själv känna för att du tillät mig känna.

Åh jisses, jag skulle kunna flyga om det inte vore för att jag är gjord i mänsklig gestalt och inte alls har några vingar. Inte vingar som håller iallafall.

Men jag hade kunnat flyga på kärleken, på lyckan till precis dig.

Och om du nu skulle ägnade en tanke åt precis mig just precis i natt, eller någon annan natt. Låt den bli stor, låt den bubbla över. Och snälla viska vad det var du tänkte i mitt öra nästa gång du ser mig.

För om du inte vet, så är jag kär. Jag är kär i dig.