jag ligger i min sjuksäng o deppar och att allt är trist jag tycker att livet är orättvist som låter det hända just mig jag som inte har varit sjuk en dag av mitt liv men nu ligger jag här och tycker så förtvivlat synd om mig själv då får jag syn på flickan hon sitter vid fönstret i korridorn hon sjunger sakta på en sång på ett språk jag inte förstår så får hon plötsligt se mig då ler hon så soligt och varmt hon har så mörka ögon och ett hår som är blänkande svart hon kommer sakta emot mig och rullar in på mitt rum hon sitter där fjättrad i stolen men är ändå glad och förnöjd vi kan ej förstå varandra vi talar ej samma språk men hon sjunger sakta för mig och då nynnar jag melodin då tar hon min hand och trycker den sakta emot sin kind så ler hon och vinkar med handen och menar jag kommer igen då förstår jag hon ville trösta mig som snart är frisk igen du tänkte mest på andra hur ska det gå för dig sen du lilla somknappt har börjat ditt liv du har tröst att ge tach lilla utländska fågel för nu kan jag också le