Rädsla

Allt är som en dimma. Jag ser ingenting. För varje steg jag tar, desto vilsnare går jag. Kommer jag någonsin att hitta rätt? Vart är jag på väg? Det börjar bli mörkt. Ska jag stanna här tills det ljusnar? Jag stannar och väntar på att dagen ska ljusna och att dimman snart ska blekna bort. Minuter går, timmar går. Tiden bara tickar och tickar. Det blir aldrig ljusare. Det känns som om tiden bara rinner i väg. Jag fortsätter att gå, men jag kommer ingenstans. Jag ser mig omkring, men jag ser inte enda levande varelse, inte ens en liten fågel. Jag hör ingenting mer än mina tankar. Vart är jag någon stans? Drömmer jag? Jag har aldrig känt mig så här ensam och så vilse förut. Allt är så svart.

Jag känner hur mina ben bara blir svagare. Plötsligt faller jag ihop. Jag orkar inte mer. Jag kan inte röra mig. Jag kämpar och kämpar men jag kommer inte upp. Hjälplös och känslolös ligger jag där. Jag känner hur mina andetag blir allt tyngre och tyngre för varje gång jag andas. Som om det var någon som kvävde mig. Kommer jag att ta mig upp? Vad händer om jag inte gör det? Kommer jag då att blekna bort utan att hitta min plats? Mina tankar bara flyger runt Jag kan varken tänka eller se klart längre. Jag är förfallen. Aldrig kommer jag att hitta min plats. Aldrig hade jag trott att det skulle sluta så här. Ångest fyller mig, rädslan kväver mig. Aldrig har jag känt mig så här, inte förrän jag insåg att världen inte var som jag trodde. En värld fylld av vackra saker och ting, som förvandlas till svart sot och täcker allt det vackra runt om kring oss. Tanken att aldrig mer får känna moderns värme, eller att få höra kärlekens sång och känna frihetens friska luft strömma genom lungorna. Skrämmer att man aldrig mer får lära sig att älska eller att känna något medlidande för allt levande runt omkring oss. Allt det, bleknar sakta bort, sekund efter sekund, för att vissa människor ser blint på den värld vi lever i nu, för att dom inte har hittat sin plats i livet eller sin mening med livet.

Kom och ta mig här ifrån! Låt mig få se livets vackra band och låt mig för höra sanningen om vår värld. Men låt mig inte få drunkna i falskhetens land, där dagen är svart och natten är mörk. Där lögner fyller upp……


Plötslig från ingenstans, känner jag hur energin strömmar igenom mig. Jag kan se klart igen. Dimman lättar och solen tittar fram, och den tunga stenen från bröstet försvinner. Jag kan andas igen. Där stod du. Du lyfte upp mig och sa; kom så promenerar vi längs livets väg tillsammans, inte ska du ge upp nu när det ännu finns hopp? Jag var inte ensam. Du fann mig och tog med mig längs livets väg. Du lämnade inte mig för att blekna bort. Nu när jag har dig kan jag inte leva utan dig. Du är en del av mig nu, vi är en och samma. Tillåt dig nu inte att ge upp. Gör du det så faller jag. Jag klarar inte av det här utan dig. Promenera med mig.

Kom och ta mig här i från! Låt mig försvinna i din famn och låt det vara sant. Låt allt annat vara en mardröm. Låt mig väckas av din varma kärleks famn.

Låt mig aldrig falla ner i den mörka drömvärld där alla har hitta sin plats.
Där allt bara är en inbillning om livets vackra band.

Låt mina ögon få öppnas, låt mig få höra sanningen om vår värld, och låt mig få se livets djupaste mening. Men låt mig aldrig bli förfallen igen