När jag slutade knarka förra gången så var det Rasha som förbarmande sig över mig och lät mig bo hos henne uppe i biskopsgården eftersom jag, nyss hemkommen ifrån Stockholm, inte längre hade någonstans att bo i min gamla hemstad, hösten 05.
Jag drack sprit, käkade valium och längtade tillbaka till Stockholm.
Min längtan var nog lika osund som den som drömde om Barcelona (europas charmigaste dekadenta stad) och romantiserade Paris, (jag längtade ju bara därifrån när jag var där och säkert tillbringade jag mer än halva tiden i stans enorma tunnelbane system) men jag har aldrig varit bra på att tala mig själv till rätta och vet inte heller om jag skulle vilja göra det.

Spårvagnsresan ifrån stan tog lite tid men annars stortrivdes jag i förorten som har ett rykte, knappt nämnvärt trevligare än Bergsjön.
Jag brukade sälja dvd filmer till killarna i video affären och köpa himmelskt goda energy drycker i de arabiska affärerna, som inte ens sålde cigaretter, till vrakpriser.
På mitt eget privata systembolag, bosniska föreningens lokaler, tittade jag på fotboll och köpte starköl av en rent underbart, genuint otrevlig äldre herre som aldrig sa hej, ja som sällan svarade på tilltal överhuvudtaget.
Utanför tvättstugorna rökte jag och pratade med lokala skuggfigurlirare.
Och bodde gjorde jag hos Rasha, min gamla flickvän och numera favoritmänniska och vän.
Jag intog hennes provisoriska datarum och stal nog både hennes sinnesro och humör,
men vi överlevde.
Vi dränktes inte i kölvattnet av mitt knarkande, även om hela skiten nog kändes som en kölhalning värd namnet många gånger, för henne.

Rasha hade en granne som vi kallade talibanen.
Han brukade spela hög böne musik på arabiska dygnet runt, glodde misstänktsamt på Rasha när hon tog hem sin pojkvän, eller var ute själv överhuvudtaget, höll sig med en fru som inte fanns och mötte sin omvärld med lika illa dolt förakt som om vore han en SS-officer på uppdrag på en högmässa i en synagoga.
Han hördes och syntes och verkade vara överallt samtidigt.
Han var liksom svår att undvika och tillslut kapitulerade jag i min tristess och slutade försöka.

Istället började jag prata med honom på gården där vi alltid landade i våra gemensamma uppdrag att lindra våra nikotinbehov.
Jag lät ana att Rasha var min flickvän, att jag var bekymmrad över hennes \"okvinnliga\" beteende och lät honom också tro att jag var en vilsen, sökande och ensam pojke, vilket jag kanske var men inte i den meningen att det på allvar gjorde mig till aspirant för islamiska fundamentalistiska organisationers rekryteringsmäns giriga lovar.
Hur som helst: jag lekte den sökande unga människan och lät honom spela ciceronen,
sociopater brukar inte ha något emot den rollen.
Jag åkte med honom till skumma lagerlokaler där skäggiga män och pojkar som alla såg ut som al quaida rekryter, bedrev någon slags obskyr verksamhet.
I bilen spelade han, ja han kallade det religiösmusik, men i mina ögon lät det mer som testosteronstinna mullor ifrån Kabul, fångade i sitt esse när de var på väg att sätta eld på en amerikansk flagga med bara stämbanden.
Jag tog tacksamt emot litteratur av alla de slag med Allah som gemensam nämnare.
En dag blev jag till och med hembjuden till honom och hans svenska fru, som bar en sådan där slöja som täcker hela kroppen med undantag av en liten glipa för ögonen så att stackaren kan laga mat.
En variant på en burka tror jag.
Jag minns att jag försökte se hennes ögon där inne, jag ville i min barnsliga nyfikenhet inte missa den ovanliga syn som ett par, kanske, klarblå ögon i en islamistisk kvinnas förklädnad skulle vara.
Jag såg ingenting.
Sedan drack vi söta arabiska drycker och tittade på hur amerikanska soldater sprängdes i luften i Afghanistan på hans stulna dator.
Jag, storögd och naiv.
Han upphettsad.
Vår chimära vänskap ändade tvärt när Rasha fick nog av att jag umgicks med honom.
Sedan flyttade han ungefär samtidigt som jag.
\"Det är för mycket kriminalitet här, vi flyttar -till Hammarkullen\".
Bon voyage baby.

Jag älskar att plagiera scahblonmänniskor och axla deras spegelroll, efter deras förväntningar, liksom bara för att skådespela med och njuta av att vara någonting annat än mig själv för en stund, även om jag i smyg föraktar kvasiregissörerna bara aningen mindre än dig som aldrig kommer förstå.
Du som aldrig överträffar, aldrig imponerar.
Du som aldrig glitrar.
Svaret är nog det att jag inte bara är utråkad och blasé, utan också gillar ytterligheten i att vara någonting inrutat i kontrast till min egen klyvna, närmast schizofrena personlighet och med fördel någonting som inte någonstans är förenligt med mig själv.
Ibland vill överkänsliga jag bara vara till lags, för att inte göra människor besvikna, för att inte göra dem oförstående, kanske för att de då påminner mig om min egen roll och min egen besvikelse över deras egna tillkortakommande i livet som en värld i min regi.
Kanske bottnar bara allt i en hopkokad kokett narcissism, men vem bryr sig?
Ni är ju så många, så hopplöst många.